kritaen5a


Staffans dagis
September 15, 2013, 14:32
Filed under: Uncategorized

REDAKTIONEN hörde en skön berättelse för ett tag sedan. Ett legendariskt daghem i Söderort som under det mest hippie-vänster-influerade 70-talet lyckades sticka ut, om än i hård konkurrens. Staffans dagis. Ett daghem där barnen fick göra precis som de ville. När problem tillstod fick man alla sätta sig ner och lösa det tillsammans. Som när barnen roade sig med att fylla toaletterna med sand. När det sedan inte gick att spola så trädde Staffan in i bilden.
-Jaha, vad gör vi nu? REDAKTIONEN kan visualisera en skäggig man med färgglad velour-one-piece av 70-tals snitt som med ett lite överlägset smil (för han är medveten om att endast han har svaret) sätter de små krabaternas pannor i bekymrade veck.

När barnen inte lyckades klura ut så hjälpte Staffan dem. -Vi ringer rörmokaren! Sagt och gjort. Rörmokaren anländer. Man bör ha i åtanke att detta utspelar sig när allt var kommunalt och även “rörisen” var säkert kommunalt anställd och ville säkert göra så lite rörmokeri som möjligt under dagarna.
När han dyker upp på “Daghemmet Färgglada-sockiplasten” står Staffan och barnen och välkomnar.

När arbetsuppgiften presenteras kan vi tänka oss den buttra reaktionen. men rensas och fixas måste det. Barnen tycker säkert att rörmokaren var både lite otäck och spännande. När toaletten åter är i fungerande skick och den buttre mannen åkt tar det inte lång tid innan barnen börjar inse att det här var ju ganska spännande. Så fylls toan upp, Staffan frågar barnen men nu vet barnen och skriker unisont! RING RÖRMOKAREN….

Detta upprepas sedan gång på gång och för varje gång är rörmokaren aningen mer irriterad än gången innan…

Denna metafor (REDAKTIONEN är splittrad vad gäller användandet av svåra ord då våra läsare generellt är så efterblivna att egentligen alla ord är för svåra) för oss in på det nya Staffans dagis. Tidigare känt under namnet “Daghemmet Färgglada Fotbollsskon”.

Fotbollsföreningen Hammarby IF där de tidigare små otrygga barnen numer får blomma ut och göra precis som de själva vill i en förlåtande miljö. Ivrigt uppmuntrade av Banda, Dennerby och alla andra som predikar mjuka värden och lyhördhet.

Så här såg tränings-schemat ut veckan inför Landskrona (de alltid så farliga).

Sön 8/9 17:00
Mån 9/9 10:30
Tis 10/9 ledigt
Ons 11/9 ledigt
Tors 12/9 10:30
Fre 13/9 10:30
Lör 14/9 15:00 BoIS (B)

Det är så vi lite till mans här på REDAKTIONEN slår oss för pannan och undrar om inte denna Hell-week knäckt sittkissarna alldeles.
(Vi hoppas, men tvivlar starkt, att ironin inte undgår någon. Det är fan inte så lätt att veta ibland. Om Ni bara visste vad en del lågbegåvade läsare skickar oss för inlägg)

När Thomas Dennerby tillträdde lät det så här:
-53-åringen (Dennerby) har som ambition att få atmosfären i spelartruppen mer humanistisk och harmonisk.
– Det ska vara en avslappnad glimten i ögat-stämning, utan att för den sakens skull vara oseriöst.

Och så här:
– En viktig bit nu är att bygga ett bra ledarteam där vi får ut varje individs fulla potential. Det här ska inte uppfattas som kritik mot hur det har varit, utan bara ett konstaterande – jag står för en typ av ledarskap där alla omkring mig ska få ta plats och ska ta plats, säger Dennerby till klubbens hemsida.

I all denna frustration/hat/suicidalbenägenhet alla tänkande Bajare känner skall vi samtidigt komma ihåg att det på arbetsplatsen, Hammarby IF A-lag Senior, nu åter är “Staffans Dagis”-mysigt för de anställda efter Greggs skräckvälde med regler och krav.

Man kommer och går när man vill. Kör lite hemjobb om man orkar. Prövar lite sköna grejjer man sett på Youtube o.s.v. och har man skjutit in bollen i busksnåret på Årsta kan Banda hämta den eftersom Yvonne har sagt att det kan finnas huggormar där.
Se så bra det fallit ut!

Det har varit ett jävla orerande om ditten och datten. 99% av allt man hör är så dumt att det är bäst att inte öppna käften ens för potentater som REDAKTIONEN. Det vore som att tala kvantfysik med blomflugor som tar små mumsbitar ur en svårt syfilissjuk tjackhoras blödande fitta.

Värst av allt är dock detta evinnerliga tjatter om “gladfotboll” som hjärndött folk rapar ur sig så det luktar otuggat havrefras i hela rummet. Skit samma om motståndarna gör 4 mål för vi gör 5. Anfall är bästa försvar osv. osv. Dessutom förmodligen uppbackat med ett slagfärdigt exempel från VM-finalen 58 eller liknande.

Det har varit många hemska matcher under året. De absolut 2 värsta är Falkenberg hemma och Landskrona borta.
I dessa matcher har laget varit fullt av offensiva “spelare” i detta värdelösa och så lättlästa 4-4-2 vi nu tycks ha fått på halsen. Besara på innermitt som lunkar runt i 6,30-tempo/km och är rädd om fossingarna, två anfallare som står på mittlinjen trampandes och väntar på boll utan att för den skull hjälpa till hemåt. Två yttermittfältare med 0 försvarstänk och en backlinje som hela tiden lämnas vind för våg där rättvända motståndar-mittfältare kommer ohotade och kan i lugn och ro grunna på bästa alternativ.

Det kanske inte var bättre under Gregg men det är fan sämre nu!

När merparten av laget består av spelare som gillar att göra “sköna grejer” men inte att vinna tillbaka boll, jobba hem, offra jaget för laget, tackla även om det kan göra ont eller täcka yta så får man inte låna bollen att göra några jävla mål med. Då blir det så här. Japp, många mål i baken blir det men inga framåt. Så jävla kul är det inte när verkligheten knackar på och skjuter “anfall är bästa försvar”-argumentet i nano-partiklar.
Gladfotbollens eviga exempel Brasiliens landslag spelar även de med två defensiva innermittfältare. Senast i Confederations Cup var det LUIZ GUSTAVO och PAULINHO. (Vi vet att det är en rejäl diskrepans i kvalitet kontra Husidic/Ledgerwood/Tranberg men det är även nivån för helvete!)

I förra inlägget räknade vi den genomsnittliga poängskörden dessa vidriga SE-säsonger vi tvingats genomlida. En påminnelse. Snittet för matcherna 2010-2012 är 1,46. Säsongens snitt är nu 1,48 (avrundat upp). Det går inte att snacka bort! Bäst vore om man kunde gräva en grop en bit in i skogen, ge den gamla trötta voffsingen (läs truppen) en sista latte, låtsas gå ut för liten tips-promenad som de älskar så, smyga med sig hagelbrakaren ut och när voffsingen (truppen) ser glad ut trycker man av. Ner i gropen, täck över, lägg på en knippe ängsblomster, en minuts kontemplation, gå vidare osentimentalt och köp en ny glad liten krabat…

När man på allvar tror att det inte kan bli värre, sviker laget ofelaktligen gång på gång. Det räckte för länge sedan, nu undrar REDAKTIONEN om det ens finns en botten!

Återuppliva Uday och gör han till Sportchef!!


3 Comments so far
Leave a comment

Tillbaks med gregg!!

Comment by Anonymous

Unfuckingbelivebul

Comment by Söderkisen

Har man matat latmasken tillräkligt länge tar den tillslut över hela kroppen och blir omöjlig att bli av med. Det resulterar i skräck och ångest inför fysisk ansträngning och en total oförståelse för att göra uppoffringar för “ett lag”, motsvarande. Det finns ingen återvändo i detta. Det måste byggas om ifrån grunden…

Comment by E. Mike




Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s



%d bloggers like this: