kritaen5a


Lucka 24 – miraklet på BF-cupen
December 24, 2016, 16:35
Filed under: Uncategorized

Då var den äntligen här – julafton! Det betyder att från och med imorgon så behöver REDAKTIONEN inte skriva fler jävla luckor. Vi ska lägga oss platt och erkänna att temat ”anekdoter” kanske inte var helt optimalt eftersom det har krävt mer tankemöda och arbete än vad vi är villiga att offra på ER horungar. Nålväl, gjort är gjort så här kommer den avslutande luckan.

Dagens lucka blir en återblick till sommarens BF-cup då REDAKTIONEN mycket nesligt åkte ur i kvartsfinalen mot ett gäng rosenkindade pojkspolingar som knappt hade fått tak över fontanellen än. (BF-cup är alltså Bajen Fans årliga fotbollsturnering.)

Redan inför turneringen så var läget prekärt, nödvändiga värvningar hade uteblivit och REDAKTIONEN fick helt enkelt ställa upp med en trupp där den alltid så viktiga spetskompetensen saknades.Som tur vad hade REDAKTIONEN det man i hockeysammanhang kallar för en enforcer. Dvs en person som vet hur man använder sitt våldskapital för att ingjuta skräck och tvivel i motståndarna. Att denna medlem av REDAKTIONEN också är utrustad med ett par snabba ben och ett i sammanhanget gott spelsinne gjorde att vissa trodde att han kanske skulle kunna bidra med den spets som laget var i sådant skriande behov av. Dessa förhoppningar grusades dock när personen i fråga lät meddela att han på grund av ovan nämnda våldskapital blivit erbjuden ett jobb som dörrvakt på ett rave kvällen innan, vilket han av monetära skäl tackat ja till. Än värre blev situationen av att han inte skulle bli entledigad från detta rave förrän 06 på morgonen, samtidigt som laget skulle samlas klockan 07. Naturligtvis skulle han inte svika REDAKTIONEN, men det var alltså en gravt sömnberövad spelare som var att vänta.

Vissa försökte tänka positivt och argumenterade för att ett dörrvaktsjobb kvällen innan tvärt om kunde vara positivt eftersom personen i fråga kanske skulle få möjlighet att använda sitt våldskapital och därigenom hinna bli lite varm i kläderna. Den som någonsin varit på en rave förstår naturligtvis att detta var rent önsketänkande eftersom 99,9% av alla människor på ett rave är väcka på E eller LSD och således är helt ointresserade av någon form av konfrontation. Läget var alltså nu sådant att REDAKTIONEN skulle tvingas  ställa upp med en halvkomplett trupp där flera spelare var långt ifrån någon slags formtopp. Mot bakgrund av detta förstod tränarstaben att en person skulle bli viktigare än andra nämligen den ack så növändiga – LAGDRUIDEN!

Tränarstaben kallade till krismöte med den nyligen tillträdde lagdruiden för att berättade om läget. Druiden förstod genast att det skulle komma att krävas en sjuhelvetes mix av elixir, medikamenter och österländsk läkekonst för att få skutan på rätt köl och började genast förbereda sig inför en tuff uppgift.

Till slut kom då dagen för turneringen. Väderleken var god, solen sken och naturen hade onekligen gjort sitt bästa för att ge REDAKTIONENS brokiga lagbygge så bra förutsättningar som möjligt. Samtliga spelare ur den decimerade spelatrupppen var på plats, så även den sömnberövade enforcerkaraktären som i samanahanget ändå såg ganska fräsch ut. REDAKTIONENS förstod dock att tiden till slut skulle komma  honom och signalerade åt druiden att genast skrida till verket. Och  druiden  fick onekligen slita. Spelarna pumpades fulla med både det ena och det andra i både pulver, tablett och flytande form. Men! Medikamenterna tog smak och REDAKTIONEN gick som en kemisk ångvält genom det inledande gruppspelet. Optimism spred sig nu genom truppen och den hårt arbetande druiden fick ryggdunkar och uppmuntran för ett väl utfört arbete.

Lyckan blev dock kortvarig. REDAKTIONENS framfart hade fångat organisatörernas intresse, vilka nu lät meddela att det skulle bli ett fyra timmar långt speluppehåll innan finalarena. Den officiella förklaringen var att man ville ge lagen en chans att vila, men den som har huvudet på skaft förstår naturligtvis att den egentliga intentionen var att skjuta REDAKTIONEN i sank. Ett så långt uppehåll skulle nämligen med all säkerhet göra att tiden kom ikapp REDAKTONEN.

REDAKTIONENS lagdruid förstod att läget var akut och gjorde sitt bästa för att ingjuta kemiskt mod i den alltjämt kroknande spelartruppen. Han gjorde ett tappert försök att få fart på lagets sömnberövande enforcer, men denne tycktes falla allt djupare in i slummer för varje minut som gick. Efter att ha kämpat i motvind en längre stund insåg druiden att vissa var bortom räddning. Det var bara var en spelare på vilken medikamenterna fortfarande tycktes ha en gynnsam effekt, och druiden bestämde sig därför att lägga allt kemiskt krut på denna pjäs. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Santiago

Santiago uppvisade till skillnad från de övriga nu ett strålande humör och en energi som bara tycktes öka i takt med druidens behandlingar. Han joggade runt, drog skämt och kom med skamliga förslag till truppens enda kvinnliga spelare. Till slut var så den evighetslånga vilan över och det var nu dags REDAKTIONEN att spela kvartsfinal, mot en samling gängliga pojkar som REDAKTIONEN i normala fall antagligen hade plöjt över som en skördetröska. Men nu var läget som det var och REDAKTIONEN masade sig ut på planen med tunga steg. Undantaget var Santiago som tog en sista dos av driudens hopkok och med fjäderlätta steg sprang ut på gräset.

Matchen sparkade igång och REDAKTIONEN lyckades för en stund tända till, men det tog inte lång tid innan verkligheten började komma ikapp. Byten gjordes i parti och minut för att undvika fullständig kollaps samtidigt som det ena baklängesmålet efter det andra trillade in. Undantaget var Santigago som sprang runt likt en gasell på planen. När matchen väl var över och den nedriga förlusten ett faktum så hade Santiago spelat oavbrutet utan att så mycket som att titta åt avbytarbänken. Utifrån det rådande läget så var detta inget annat än ett mirakel.

Efter matchen var törsten stor och delar av REDAKTIONEN bestämde sig för att mötas upp på en lokal taverna. Santiago var fortfarande på ett utmärkt humör och lovade att ansluta, men först ville han belöna sig lite. Han sa adjö och begav sig med raska steg till en av stadens alla österländska massagesalonger. En liten kvinna tog emot honom och lovade att med fast hand knåda honom till belåtenhet. Santiago lade sig ner och tänkte med glädje tillbaka på dagens bragd. Samtidigt bankade, drog och slet den lilla kvinnan i Santiagos lekamen för allt vad hennes små nävar höll.

När massagetiden började lida mot sitt slut stannade kvinnan upp och frågade om Santiago möjligen var intresserad av att få ett glatt avslut på massagen. Santiago nickade medgivande och accepterade den merkostnad som det glada avslutet skulle innebära. Så här i efterhand hade det nog varit av god sed av honom att även berätta för kvinnan om alla de läkemedel som pumpade runt i hans blodomlopp. För trots sina många uppiggande effekter hade de fått en direkt motsatt effekt på Santiagos potens, och den stackars kvinnan stod nu helt oanades inför en mycket svår uppgift.

Kvinnan skred till verket och drog med sina små händer så att svetten lackade, men det glada avslutet lyste med sin frånvaro. Hon bytte hand, men snart var även den handen lika trött som den andra samtidigt som läget var alltjämt oförändrat. Santiago kände dock ingen stress. De hade gemensamt kommit överens om ett pris som garanterade ett glatt avslut och tids nog skulle det nog komma.

Den lilla kvinnan frågade om något var fel, men Santiago bara log och försäkrade henne om att allt var i sin ordning. Kvinnan suckade och torkade svetten från sin panna. Hon applicerade lite lotion och återgick till arbetet. Hon slet och slet och precis när hon nästan tappat känseln i sina armar så kom  så till slut det efterlängtade avslutet. Santiago frustade till, ställde sig upp och tackade kvinnan med ett handslag som hon tyvärr var allt för svag för att besvara.Därefter tog han en taxi till tavernan där REDAKTIONEN väntade. De frågade vad som tagit sådan tid och han förklarade sin frånvaro. Kvällen fortlöpte sedan under idel glada miner. Santiago höll hov och gjorde så många djupdyk ner i druidens läkemedelslåda att denne i ilfart fick ta en taxi hem till en druidkollega för påfyllning.

Så vad i helvete är då sensmoralen i denna anekdot frågar ni er? Jo sensmoralen är den att med rätt resurser och rätt kunskap så kan även den mest oslipade diamant uträtta stordåd. Historien lär oss också att den som väntar på något gott har all rätt att vänta så länge som hen önskar. Slutligen lär den oss också att det är utomordentligt jävla dumt att vara ordningsvakt på något rave natten innan du förmodas axla ansvaret i en livsviktig fotbollsturnering!

Advertisements


Lucka 23
December 24, 2016, 10:54
Filed under: Uncategorized

Herrejävlar vilket satans sjå att dra den här jävla Julkalendern förbi målsnöret.
Nå, det får bli bonusmaterial från den gamla goda tiden.

Ode to Volleybollbruden.

REDAKTIONEN vill med denna lucka skicka en extra julhälsning, inte bara till Volleybollbruden, utan alla Ni kåta kvinnor som Gud inte var så generös emot. Ni som får ta kvart i 3-raggen bland de män som fan inte borde få knulla alls. Men Volleybollbruden hittade guld. I denne REDAKTIONSmedlems ungdom var dyngfyllan ofta ett faktum.
Så även denna kväll. Förmodligen på Göta Källare eller Engelen. Väl kända köttmarknader.

Det finns bara fragmentariska minnen kvar från denna amorösa natt. Jag hamnar i en lägenhet i Skanstullstrakten. Trevligt inrett och snart är det full fart i sänghalmen. Ett ragg är alltid ett ragg. Och det finns ju en standard att sätta så som i allt REDAKTIONEN gör blir det en 100%-ig insats. Med allt vad det innebär.

I takt med att sommarnatten börjar ljusna och fåglarna kvittra på allvar så börjar det klarna för mig att det ser ut som att jag fått Lisa De Leeuw i säng.

lisade

Triggad och lite starstrucked (bespara oss apropåerna) blir det lite extra hett kommande timme.
Men den fysiska aktiviteten bränner alkoholen som det verkar. Det är inte Lisa. Hon snackar inte ens engelska.
Fråga om namn gör man inte. Även om det primära med råge får anses avklarat.

Nu börjar det gå upp för mig att detta är inget vanligt hemsläp…
Rikligt rödhårig överallt, likblek, helkroppsfräkning, valkigt överviktig med gropar i låren och en mycket speciell odör. Flyktinstinkten gör sig med ens påmind. Plötsligt skärps alla sinnen.

Abort mission kommer från ledningscentralen och ursäkter börjar formuleras och hasplas fram, baksmällan kommer annalkandes som ett Inter Cuity tåg i full pelt. Snabb koll i spegeln. Röd i nyllet. Järnsmaken i munnen får sin förklaring. Det här håller på att utvecklas till något helt annat än euforin över att ha fått med sig en amerikansk porrstjärna hem.

Något om att ringa hörs innan Volleybollbruden (som hon alltid kommer att kallas i legenden) säger att det var den bästa natt hon upplevt. Hon är säkert 15 år upp på mig och trots lovorden är det svårt att ta till sig.
Men som den trooper och gentleman man var blir det en av nöden ihoptotad lögn om att den var hon som fick REDAKTIONEN att go all night.

Då kommer det lika klassiska som odödliga svaret:
Jag har fått min fina kropp tack vare Volleybollen….”

Det blir för mycket. Ut i trapphuset och kaskadspyr. Grannarna tittar ut och ser en rätt trasig kille som med kläder i olag och ett ansiktet täckt i en kaka av koagulerat blod, stå och spy. Det stänger sin dörr igen. Dags att dra. Och det snabbt. MEN även om åren har gått så finns det fortfarande en förnimmelse kvar av Volleybollbrudens intimdoft kvar. Den gick inte att fly ifrån. Den framtvingar ofelaktigt samma reflex varje gång.

OM du numer, väldigt gamla, Volleybollbrud läser här och känner igen dig. Hör av dig. Många som hört storyn genom åren vill komma i kontakt med dig.

Du Volleybollbrudens tränare, för jag vet att du säkert läser, du kunde fan kört mer fys. Dagens Volleybollbrudar ser fan inget ut som gårdagens…



Lucka 22
December 22, 2016, 19:27
Filed under: Uncategorized

I utkanten av en stor förort bodde en gång en fattig städare med sin fru och sina två barn. Barnen hette REDAKTIONEN . Pappans arbete gav inte så mycket betalt och ett år när det varit missväxt blev maten så dyr att han inte hade råd att köpa mat till sin familj. På natten kunde han inte sova utan försökte komma på vad han skulle ta sig till. Han stönade och sa till sin fru: ”Vad skall det bli av oss? Hur skall vi kunna ge barnen mat, när vi inte ens har till oss själva.”
”Jag vet vad vi skall göra.” svarade kvinnan, ”Tidigt i morgon bitti tar vi med barnen in till plattan. Där tänder vi en brasa för dem, ger dem varsin kaka hasch  och går sedan till våra arbeten och lämnar dem kvar ensamma. De kommer inte att hitta hem igen och då behöver vi bara mat till oss två.”
”Nej!”, utropade mannen, ”Det vill jag inte göra.” Hur skulle jag kunna lämna mina stackars barn på plattan? De vilda pundarna skulle komma och slita dem i stycken.”
”Din idiot!” sa hon, ”I så fall måste vi alla dö av hunger. Då kan du  lika gärna bygga våra kistor.” Hon lämnade honom inte i fred, förrän han till slut gav efter. ”Men jag tycker väldigt synd om de stackars barnen”, sa mannen.

De två barnen hade inte heller sovit eftersom de varit så hungriga och hade hört allt vad deras styvmamma hade sagt till deras pappa. REDAKTIONEN grät förtvivlat och sa till ”Nu är det slut med oss.”
När de gamla hade somnat, steg ett av REDAKTIONSbarnen upp, tog på sig sin jacka, öppnade dörren och smög ut. Månen sken och de vita kanylerna, som låg framför huset glittrade som silverpengar. Hans stoppade sin jackas fickor fulla med de vita kanylerna, sedan gick han tillbaka och sa till det andra REDAKTIONSbarnet ”Lita på mig, lilla bror, och sov lugnt, Gud kommer inte att överge oss.” Sedan lade han sig i sin säng igen.

I gryningen, innan solen gått upp, kom styvmodern in och väckte barnen och sa: ”Stå upp era slöfockar! Vi skall åka in till stan för att baxa ved.” Hon gav en liten bit hasch till dem var och sa: ”Här får ni till er middag, men ät ingenting innan dess för ni får inget annat.” det ena barnet stoppade haschet innanför förklädet, eftersom det andra barnet hade sina fickor fulla med stenar. Sedan gick de tillsammans in i  skogen. När de gått en kort stund, stannade barnen och tittade tillbaka mot huset. Så gjorde han gång på gång.
” vad är det du tittar efter?” sa fadern, ”Du kommer ju efter, glöm inte hur man använder benen.”
”Jag tittar efter min vita katt, som sitter på taket och vill ta farväl av mig”.
Kvinnan sa då: ”Dumbom, det är inte din lilla katt, det är morgonsolen, som skiner på skorstenen”. REDAKTIONSbarnet hade emellertid inte tittat efter katten utan hade med jämna mellanrum tagit en kanyl ur fickan och lagt på vägen.

När de nått  till plattans mitt, sa pappan: ”Nu barn, samla ihop lite ved så skall jag tända en brasa till er, så att ni inte blir kalla.” barnen  samlade ihop kvistar till en brasa, hög som ett litet berg. Pappan tände brasan och när den brann för fullt sa styvmannan: ”Lägg er nu ner och vila vid brasan. Vi går in på NK och baxar guld. När vi är klara kommer vi hit och hämtar er”

Barnen satte sig vid brasan och vid middagstid rökte de lite av sitt hasch. När de hörde ljud som lät som yxhugg trodde de att pappan var nära. Det var dock inte en yxa utan en avbruten gren som gungade i vinden och slog mot en stam. Så småningom föll de i sömn. När de vaknade hade det blivit mörkt. Ena barnet började gråta och sa: ”Hur skall vi hitta ut ur stan nu?” Men brodern tröstade honom och sa: ”Vänta bara lite tills månen börjar lysa, så skall vi nog hitta.” Efter en stund lyste månen upp staden. Hans tog då sin broders hand och följde de små kanylerna han lagt ut, som nu sken som silvermynt och visade dem vägen. De gick hela natten och i gryningen kom de till pappans hus. De knackade på dörren och när styvmamman öppnade dörren och såg barnen sa hon: ” Era elaka barn, varför har ni sovit så länge i skogen? Vi trodde aldrig ni skulle komma tillbaka.” Pappan gladdes däremot eftersom det hade gjort honom ont i hjärtat att lämna dem kvar ensamma.

Inte långt därefter blev det återigen dåliga tider i landet och barnen hörde en kväll sin styvmamma säga till pappan: ”All mat är slut igen, vi har en halv limpa cigg kvar, det är allt. Barnen måste lämna oss, vi tar dem ännu längre in i staden så att de inte kan hitta tillbaka igen. Det finns inget annat sätt att rädda oss själva!” Mannens hjärta var tungt och han tänkte: ”Det borde vara bättre att dela det sista brödet med barnen.” Styvmamman ville inte lyssna på honom utan förebrådde honom och skällde på honom. Den som säger A måste säga B och nu måste han göra som han gjorde förra gången.

Barnen hade varit vakna och hört hela samtalet. När de gamla hade somnat, steg det ena barnet återigen upp och skulle gå ut och plocka kanyler, men styvmodern hade låst dörren, så han kunde inte komma ut. Han tröstade ändå sin bror och sa: ”Gråt inte, broder, sov lugnt, Gud kommer att hjälpa oss.”

Tidigt på morgonen kom styvmodern och tog barnen ur sina sängar. De fick sitt hasch men det var nu ännu mindre än det varit förra gången. På väg in till stam smulade Hans sina kanyler i fickan och med jämna mellanrum stannade han till och kastade dem på marken.

” varför stannar du och tittar dig omkring?” sa fadern, ”skynda på.” ”Jag tittar efter min lilla duva som sitter på taket och vill ta adjö med mig”, svarade barnet. ”Dumbom!” sa styvmamman, ”Det är ingen duva. Det är solen, som lyser på skorstenen.” Hans fortsatte emellertid att kasta kanyl efter kanyl på vägen.

Styvmamman ledde barnen ännu djupare in i staden, till en plats, där de aldrig varit förut. Sedan gjordes åter en stor brasa och styvmamman sa: ” Bara sitt här, barn och när ni blir trötta kan ni sova en stund. Vi går in på NK och baxar burberry kepsar när vi är klara, kommer vi och hämtar er.”
När det var dags för middag, delade bröderna sitt hasch. Så småningom föll de i sömn. Kvällen kom, men ingen kom för att hämta de stackars barnen. De vaknade inte förrän det var mörka natten. den ena brodern tröstade den andra och sa : ”Vänta bara Greta tills månen lyser starkare så att vi ser de kanyler jag lagt på vägen. De kommer att visa oss vägen hem.” När månen lyste upp den mörka natten gav de sig iväg, men de hittade inte några kanyler. Alla de tusentals narkomaner som fanns i staden hade tagit upp varenda liten kanyl.

”Vi skall snart hitta vägen ut”. Men det gjorde de inte. De gick hela natten och hela nästa dag också men de hittade inte ut ur staden. De blev väldigt hungriga eftersom de inte hade något att äta förutom några få wienerbröd de snott av en horunge som de hittade. De var nu så trötta att benen inte längre bar dem, så de lade sig ner under ett tak och somnade.

Det var nu tre dagar sedan de hade lämnat sin fars hus. De började gå igen, men de kom hela tiden allt djupare in  staden. Om inte någon hjälp kom snart skulle de dö av hunger och utmattning. Vid middagstid såg de en snövit fågel, som satt på en gren och sjöng så vackert att de blev helt betagna och stannade för att lyssna. När sången var slut, spred den ut sina vingar och flög före dem. De följde efter och efter en stund såg de ett litet hus. När de kom närmare såg de att väggarna var byggda av ladd, taket av E och fönstren var gjorda av rent heroin. ”Vi får passa på att få oss en god måltid.”  ”Jag tar lite av taket och du, min bror, kan ta lite av ett fönster. Det kommer att smaka sött.” Hans sträckte sig upp och bröt lite av taket för att känna hur det smakade och brodern lutade sig mot ett fönster och knaprade lite på det.

“Knaperi knaperi knus, vem är det som pundar på mitt hus?” Kraxades det inifrån stugan.
“Det är bara vindens sus, som viner runt ditt hus”, svarade barnen och fortsatte att äta utan att låta sig störas. Barnet som tyckte om smaken på taket rev loss en stor bit av det och det andra barnet tryckte ut en hel ruta ur ett runt fönster och satte sig att mumsa på den. Plötsligt rycktes dörren upp och en snut, lika gammal som bergen runt om dem kom ut. barnen  blev så rädda att de tappade allt de hade i händerna. Den gamla snuten lade huvudet på sned och sa: ”O kära barn, vem har fört er hit? Kom in och stanna hos mig, Ingenting farligt kommer att hända er.” Hon tog deras händer och ledde in dem i huset. God mat sattes fram till dem, mjölk, pannkakor med socker, äpplen och nötter. Efteråt bäddades två små sängar med rena, vita lakan, som barnen fick lägga sig i. De trodde de hamnat i himlen.

Den gamla snuten hade bara låtsats vara snäll. I verkligheten var han en elak konstapel, som lurade små barn som kom förbi. Han hade byggt det lilla huset bara för att locka dit dem. När ett barn hade lurats in i huset, dödade han det, kokade det och åt upp det.
Häxor har röda ögon och kan inte se långt, men de har ett bra luktsinne. De kan känna doften av människor när de kommer nära. När barnen kom nära henne, skrattade han hånfullt och sa: ”Nu har jag dem och de skall inte komma undan!”

Tidigt nästa morgon, innan barnen vaknat, var snuten redan uppe och när han såg barnen med sina fylliga och rosiga kinder muttrade han för sig själv: ”Det kommer att bli en läcker måltid!”  Sedan tog han det ena barnet med sina skrumpna händer och bar honom till en bur där han låste in honom. ”Han kommer säkert att skrika, men det kommer inte att hjälpa”, tänkte snuten. Sedan gick han tillbaks till det andra barnet, ruskade om honom så att hon vaknade och skrek: ”Stå upp din latmask! Hämta vatten och koka något gott till din bror. Han är i en bur därute och måste bli fet. När han blivit fet skall jag äta upp honom.” Barnet började gråta förtvivlat men det var förgäves för hon tvingades att göra som den elaka snuten ville.

Och nu lagades det god mat till stackars barnet i buren . det andra barnet däremot, fick inget annat än kräftskal. Varje morgon gick snuten ut till buren och skrek: ”Unge, stick ut ett finger så jag kan se om du blivit fet.” barnet stack då istället ut ett litet avgnagt ben till honom. Den gamla snuten hade dåliga ögon och trodde att det var barnets finger. Hon kunde inte förstå varför han inte blev fet.

När fyra veckor gått och barnet fortfarande var mager, blev snuten otålig och ville inte vänta längre. ”Unge”, skrek han, ”sätt fart och hämta lite vatten.” Om han så är mager eller fet i morgon så kommer jag att döda honom och koka honom”. Brodern grät hjärtskärande när han tvingades att hämta vatten. Tårarna strömmade ner över hans kinder. ”Snälla Gud, hjälp oss”, ropade han mellan tårarna. ”Om ändå de vilda pundarna fångat oss och ätit upp oss, då hade vi åtminstone fått dö tillsammans.” ”Håll din mun!” sa den gamla snuten, ”Det där kommer inte att hjälpa dig.”

Tidigt nästa morgon tvingades brodern ut för att hänga upp grytan med vatten och tända elden. ”Nu skall vi baka först.” sa snuten, ”Jag har redan värmt upp ugnen och knådat degen.” Hon knuffade den stackars brodern ut till ugnen, varifrån man hörde elden knastra. ”Kryp in,” sa snuten, ”och se om den är tillräckligt varm så att vi kan sätta in bröden.” När barnet väl kommit in i ugnen skulle snuten stänga luckan och låta honom tillagas därinne och äta honom också. Men barnet förstod vad hon tänkte göra och sa: ”Jag förstår inte hur jag skall göra. Hur kommer jag in?”
”Din dumma gås”, sa snuten. ”Dörren är stor nog. Se, jag kan krypa in själv!”, sa han och kröp upp och stack in huvudet i ugnen. Då gav barnet snuten en knuff så att han åkte in i ugnen. Barnet stängde då snabbt ugnsluckan. snuten började skrika våldsamt av smärta, men barnet sprang iväg och lät den elaka snuten brinna ihjäl.

 



Lucka 21
December 21, 2016, 19:09
Filed under: Uncategorized

REDAKTIONENS dundersuccé, Julkalendern, rullar på mot sin destination.
Som om det inte räckte med en illuster dubbellucka igår blir det en trippellucka (aka Kinderäggslyckalucka).
En teaser på kommande Dokument (™ kvasiseriös media som för en gångs skull lägger ner mer än en pisskvart på ett reportage) blandat med en språkutvecklande anekdot, kryddat med sex och Nordkorea i en fullkomligt hisnande lucköppning.
Håll tillgodo nu Era runkhundar.

REDAKTIONEN har i tidigare bloggposter förklarat diskrepansen mellan den vardaglige horungen (egentligen vem som helst man känner akut behov att utsätta för missfirmelse) och den riktiga horungen (vars mamma de facto är en köpetös).

Dagens lucka har sin start så tidigt som lördagen den 14 februari 2009 kl 15.00. Föga visste REDAKTIONEN vilket särdeles plågsamt fotbollsår som låg framför oss när vi var fullt upptagna att förkovra oss i diverse nutidshistoria.
P1 förkunnade att det var dags för en dokumentär. Det räckte med att en medlem hörde ordet Pyong-Yang för att han bad övriga hålla käften och höjde volymen.

Det visade sig vara en fett äkta dokumentär och ett par svenska luder/lyxeskorter som bjudits ner till Pyong-Yang för att träffa och mingla i sällskap med ingen annan än Kim Il-Sung.

kim
För de av er som vill ha en riktigt interaktiv luckjävel föreslår vi att Ni lyssnar på den underhållande dokumentären här –> : http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/84561?programid=909

REDAKTIONEN blev nyfikna på vad fan som egentligen hände och hittade snart den artikel i kvalitetspublikationen Lektyr som nämns i reportaget. Här har ni på ett par dynamiskt gryniga bilder på anekdotens huvudperson.

paresandefot
Dokumentärens Mona som i själva verket heter något annat tog en stund att leta fram. Men REDAKTIONEN hittar fanimej alltid vad vi söker. Eftersom Mona egentligen har ett lätt igenkännbart namn (både innan och efter efternamnsbytet) var det en smal sak att hitta henne. Numer en piffig milf med hyfsat jobb och avkommor.

Med det avklarat så föll det i glömska. Men så för inte så länge sedan hamnade REDAKTIONEN i en sån där situation vi vanligtvis talar tyst om. Vi tvingades umgås med vanligt folk på vanligt folks sätt.
Trevligt och intetsägande. Prat om jobb, barn, bostad, bil och väder i ett synnerligen icke dynamiskt och alldeles för nyktert tillstånd. En sann plåga värre är det mesta. Så nära hjärtstillestånd och flat-lining man kan befinna sig.

Då gäller det att fördriva tiden bästa man kan. Ranka brudarna i rummet efter påsättbarsskalan. Men någon FPB fanns inte att skingra ångesttillvaron mörka sinne med. Däremot fanns givetvis en särskilt enerverande jävla horunge. Och givetvis hamnar REDAKTIONEN så småningom i samma sällskap som horungen och REDAKTIONEN är tvungna att fråga ännu en gång vad horungen hette eftersom det var helt ointressant första gången det kom på tal.
Men som av en slump så kommer efternamnet på tal och det börjar med ens klarna för REDAKTIONEN.

REDAKTIONEN: -Heter din mamma möjligtvis XXXXXX?
Horungen: -Ja, hur kan du veta det?
REDAKTIONEN: Det kändes logiskt. Förresten, håller du på dif?
Den, numer bekräftade, riktige horungen: -Hur kunde du gissa det?
REDAKTIONEN: -Det kändes fullkomligt logiskt.

Så tänk på det. Det är en liten värld vi lever i. Det kanske inte bara är en horunge du möter på stan. Det kan vara en riktig horunge. Dyker upp i de finaste sammanhang ibland…..



Lucka 19 och 20 – Den långa psykadeliska dubelluckan
December 21, 2016, 01:42
Filed under: Uncategorized

Jaja era otåliga jävla horbarn vi VET att vi ligger lite efter med lucköppnandet. Men här kommer en dubbellucka så nu är vi fiffigt nog tillbaka på banan igen. HAH!

Det var  hur som helst en gång en sommarkväll i ett annat land för några år sedan. REDAKTIONEN och en polare hade varit ute och druckit öl hela dagen och de satt nu i köket i vår AirBnb-lägenhet och surrade om ditten och datten. Efter ett tag kom REDAKTIONEN på att de nog borde ta lite LSD, för de hade köpt sig ganska rejält av den varan. Sagt och gjort – fram med lapparna!

lsd.jpg

Alla som någonsin provat LSD förvånas nog över hur något som är så litet kan ha så stor effekt. Den som doppat tårna lite djupare i den psykadeliska sjön lär sig också snabbt att man lätt kan få lite mer effekt än man kanske hade önskat bara genom att höja doseringen litegranna. Det kan gå hur bra som helst att stå på något Rave i västberga när man käkat en halv eller en hel lapp, men tar du dubbelt så mycket, då blir det inte så jävla mycket rejvande. REDAKTIONEN visste om detta, men eftersom REDAKTIONEN inte skulle på något rejv, utan mest satt i ett kök och snackade skit så kändes två lappar helt rimligt. I alla fall där och då, antagligen eftersom REDAKTIONEN var rejält packad efter en hel dag på supen, vilket egentligen inte alls är någon fördel i den här sortens sammanhang. Att inleda en psykedelisk resa med att först konsumera något som starkt reducerar en förmåga att fatta rationella och genomtänkta beslut rekommenderas alltså inte.

Nåväl, tillbaka till handlingen! REDAKTIONEN och polaren fortsatte surra och väntade att lapparna skulle kicka in. Efter ett tag kom de första effekterna, som växte och växte och växte. Till slut förstod varken REDAKTIONEN eller polaren sig själva eller varandra längre och beslöt sig därför att säga gonatt och gå in på sina respektive rum.

Väl inne i sitt rum la sig REDAKTIONEN i sin säng för att försöka hitta någon slags harmoni. Det visade sig vara svårt. Tillvaron kändes snarare mer och mer oharmonisk. En jävligt oäkta vibb spred sig genom REDAKTIONENS kropp och ut i rummet. Kefft!

Plötsligt hördes skramlande från polarens rum. Den bullrade och dånade och det lät som att ett fönster öppnades. REDAKTIONEN hade nu utvecklat kraftig paranoia och var övertygad om att ljudet var från polaren som bestämt sig för att hoppa ut genom fönstret. REDAKTIONEN tänkte att det kanske vore lämpligt att kontrollera om det verkligen var så illa, men insåg lika snabbt att den eventuella synen av polaren liggandes i en blodig pöl inte var något som REDAKTIONEN var redo att hantera i sitt nuvarande skick.  Polaren fick helt enkelt klara sig själv. De hade varsin psykadelisk skärseld att vandra genom. Må kraften och styrkan vara med honom, tänkte REDAKTIONEN.

Nu började det bli riktigt jävla stökigt. REDAKTIONEN stirrade i taket där två taklampor tycktes tala till honom. Det var som att REDAKTIONENS tankar kom ut genom lampan. Samtidigt rörde sig resten av rummet i konstiga vågor. Det kröp och snurrade i väggarna. Rummet liksom andades. Tankar snurrade, glömdes bort, kom tillbaka, försvann, dök upp igen, började om, försvann, blev nya tankar, som försvann, dök upp, började om, glömdes bort…….totalt jävla kaos. REDAKTIONEN hade fastnat i en allt mer accelererande loop av galenskap.

REDAKTIONEN började till slut att tvivla på både verkligheten och sin egen existens. Var det här på riktigt? Var REDAKTIONEN på riktigt? Har någonting någonsin varit på riktigt?

lsdpatterns

REDAKTIONEN kände nu en alarmerande panik. Det kändes bokstavligen som att REDAKTIONEN skulle trilla ut från verkligheten och aldrig komma tillbaka. REDAKTIONEN försökte parera  paniken genom att tänka på riktiga känslor, riktiga minnen, riktiga grejer i syfte att skapa någon slags hållbar länk mellan sitt medvetande och den fysiska verkligheten.

Någonstans i denna härdsmälta tändes en idé. Kanske vore det bra att föra någon slags loggbok? Om saker skrivs ner, borde de ju ha inträffat på riktigt, tänkte REDAKTIONEN och tog fram sin laptop. Med smattrande fingrar skrev REDAKTIONEN ner små noteringar i stil med ”06.45 – Upplever separation från det egna jaget…..” ”06.45 Vad är skillnaden på mig och lampan? Är det ens någon? Kanske ett?”. Osv….

Plötsligt slog en sentimental känsla ner som en blixt genom REDAKTIONEN. Om REDAKTIONEN skulle sluta existera och trilla in i något slags ickeexisterande vakum så var det ju fett många som REDAKTIONEN skulle sakna? REDAKTIONEN började skriva en lista över dessa personer..i någon slags kronologisk kompisordning.

Plötsligt får REDAKTIONEN återigen panik! Loggboken! Var det verkligen en så klok idé? All denna galenskap som antecknats. Vad händer om man läser sånt i nyktert tillstånd? Då kanske man blir permanent galen? LOGGBOKEN MÅSTE FÖRGÖRAS! DELETE DELETE DELETE!

Efter att verkligen försäkrat sig om att loggboken var förgjord, så lindade REDAKTIONEN in sig i ett lakan. REDAKTIONEN kände sig otröstlig. Full av sorg och mörker. Känslor som måste ut, omedelbart! REDAKTIONEN satte därför på lite musik. Valet föll av någon oklar jävla anledning på Mariah Carey – Hero och därefter Barry Manilow – Mandy. Båda låtarna gick rakt in i själen och fick REDAKTIONEN att böla som han inte gjort sedan han var ett litet REDAKTIONSBARN. Men efter dessa evighetslånga skräcktimmar så kändes det välbehövligt. Katarsis, som de gamla grekerna brukade säga.

mariah

Här någonstans slockande REDAKTIONEN. Det blev svart, helt enkelt. Antagligen hade den rejäla fyllan – ovanpå vilken lapparna hade konsumerades – ett finger med i spelet. När REDAKTIONEN vaknade var dock allt back to normal igen. Nästan i alla fall. Av någon anledning hängde det våta lakan och filtar upphängda i precis hela rummet. Det var också små vattenpölar här och var i rummet. Bredvid säng en låg också resterna av en Edamer-ost. Någon hade gnagt på den så bara en slags sågtandad kontur fans kvar av osten. Mycket märkligt, tyckte REDAKTIONEN.

Allt kändes faktiskt lite suddigt. Vad hade egentligen hänt? Svaga minnen. Men så fällde REDAKTIONEN upp sin dator som genast började spela Mariah Carey – Hero på full volym….och då mindes REDAKTIONEN allt igen.



Lucka 18 (sen på grund av det skenande missbruket)
December 19, 2016, 22:02
Filed under: Uncategorized

Lucka 18 kommer likt lucka 16 ta er in i våldets fantastiska värld.

Anekdoten utspelar sig i Stockholm efter en blöt kväll där REDAKTIONEN skulle trycka i sig en kebab innan vi skulle dra vidare till en efterfest. Denna händelse har senare kommit att benämnas som det stora kebabslaget på Söder.

REDAKTIONEN hade precis slagit sig ner för att börja äta är när en dyngrak liten Thaibrud kommer in i lokalen. Hon skriker, gormar och stör de andra gästerna. Thaibruden gastande blir alltmer påfrestande och tillslut så tröttnar REDAKTIONEN och ber vänligt men bestämt Thaibruden att sätta sig ner och dra igen kakhålet. Tillrättavisningen faller dock inte i god jord och det lilla yrvädret gör plötsligt ett utfall mot REDAKTIONENS bord och välter samtidigt  ut REDAKTIONENS kebab.

Den förlorade kebaben får REDAKTIONEN att tända till på alla cylindrar och Thaibruden skälls ut efter noter, vilket får en viss lugnande effekt. Men plötsligt kommer ett gäng killar in i lokalen. Det visar sig vara bekanta med Thaibruden och attackerar omgående REDAKTIONENS bord. REDAKTIONEN besvarar attacken och ett rejält handgemäng utbryter.

Efter en stunds vevande och några kliv åt fel håll har REDAKTIONEN hamnat i en trängd position och är plötsligt inringad av tre snubbar med mord i blicken. REDAKTIONEN agerar snabbt och greppar tag i första bästa tillhygge vilket visar sig vara en kebabtallrik, vilken REDAKTIONEN med all kraft drämmer i huvudet på en första angriparen. Smällen får angriparen att förlora medvetandet och denne faller till marken som en fura. Genast försöker en ny angripare gå till attack, men även han får smaka på kebabtallrikens vrede och faller medvetslös till marken över sin redan stupade kamrat.

Den tredje angriparen har nu förstått spelets regler och plockar själv upp en kebabtallrik som han drämmer i huvudet på REDAKTIONEN.  Slaget resulterar dock bara i en halvträff och REDAKTIONEN lyckas hålla sig på benen (men får likväl ett rejält jack som senare behövdes syn med ett gäng stygn). Angriparen ser med både förvånad och imponerad blick på REDAKTIONEN och och väljer därefter att lämna lokalen springandes med sin vimmelkantiga vänner.

Och vad har vi då lärt oss av denna anekdot? Jo, två saker.

  1. Ge fan i REDAKTIONENS kebab.
  2. Träng aldrig in en järv i ett hörn.
  3. Med en tung kebabtallrik och en bra sving kan man slå hela världen med häpnad.

Vad som hände med Thaibruden är oklart. Kanske står hon fortfarande och välter ut kebabtallrikar på nätterna, eller så har hennes saga fått en något mer happy ending.



Lucka 17
December 17, 2016, 11:55
Filed under: Uncategorized

Under julen ska man vara snäll. Därför tänkte REDAKTIONEN nu bjuda alla er halvdana tjackpundare på en lektion i hur man säkrar kvalitetsladd i främmande länder. Spärra upp drogögonen, släng i er det sista strecket och läs noga när vi tar er med på en resa i utmärkt street-smartness och briljant droghandlar-finess.

Det hela utspelar sig på den numera ökända Portugalresan. Det var 2007 eller nåt och REDAKTIONEN var i Portugal för att kolla Bajen och dra i sig en obscen mängd droger av olika slag.

Efter några dagars kraftigt knarkande, på olika obskyra barer runt om i Lissabon, var REDAKTIONEN rejält förbannade på det portugisiska laddets sviktande kvalité. Som rutinerade knarkare visste vi att det fanns bra bitar i landet, och var nu fast beslutna att hitta den gyllene källan.

Efter att ha lagt vårt läskigt känsliga öra mot gatan fick vi höra att dörrvakterna är de som ska sitta på de bästa kontakterna. Vi studsar fram till första bästa dörrvakt som snabbt svarar att han har ett bra nummer.

Möte bestäms med kranen, som dyker upp med tre polare i en bil. Vis av erfarenhet är dock medlemmarna skeptiska till att denna kontakt verkligen ska kunna fixa kvalitetsbitarna.

Efter en kort diskussion läggs följande plan fram till kranen: Okej vi litar inte ett skit på er, så ni får lämna en av era polare hos oss som gisslan. När vi har testat laddet och är nöjda med kvalitén får ni tillbaka er polare.

Kranen ser lite konfunderad ut men pekar till slut på en spinkig, krullhårig figur som står lite bakom och säger: han kan stanna.

Sagt och gjort. REDAKTIONEN och den krullhårige krabaten (som visade sig heta Miguel) gick till en bar för att invänta varorna.

Stämningen går att skära i med kniv på baren. REDAKTIONEN sitter i en ring runt Miguel i vad som känns som flera timmar (men snarare är 20 minuter). Han kunde inte ett ord engelska men det gick inte att ta miste på blickarna som sa: Du dör om inte dina vänner fixar bra ladd.

Till slut kommer Miguels vänner tillbaka med en ansenlig mängd av det vita guldet. Samtliga medlemmar i REDAKTIONENS gäng testar laddet och kan med sammanbitna käkar konstatera att det är något av det bästa de provat (vilket inte säger lite).

Med ett vänligt men bestämt handtag tackas Miguel för den “trevliga pratstunden” och lämnas över till sina vänner igen. Kranen får betalt och alla är nöjda. REDAKTIONEN fortsätter sedan festa loss i suspekta gränder tills någon gång på eftermiddagen dagen efter.

För att sammanfatta så att till och med den mest efterblivna gnaget-pundaren fattar:
1. Hitta en kran som du tror är bra.
2. Håll en av hans polare gisslan utan att prata med honom.
3. Testa laddet själv innan du pröjsar.