kritaen5a


Lucka 10 – ketamindebaclet i Berlin
December 10, 2016, 17:48
Filed under: Uncategorized

Idag får ni horungar nöja er med en kort jävla anekdot för REDAKTIONEN dras med såväl avtändning som bakfylla och nytt knarkande samt supande står för dörren.

Hur som helst! Det var en sommarkväll på en risig mexikansk bar i Berlin för några år sedan. REDAKTIONEN var där på drogsemester och njöt av livet. Kvällen innan hade REDAKTIONEN besökt en av de lokala druiderna och köpt på sig alla möjliga sorters medikamenter. Bland annat tjack och ketamin.

Den som besökt Berlin vet att drogerna är både billigare och mer potenta än det skräp som skeppas upp till oss i norr. Undantaget är tjacket. På grund av närheten till Baltikum kan man som svensk räkna med att det tjack man köper i Sverige inte hunnit passera mellan allt för många giriga mellanhänder och därför inte är lika utbankat som det är längre ner på kontinenten. Faktum är att man i Berlin ibland stöter på tjack så verkningslöst att man antagligen hade fått mer effekt av att snorta druvsocker, och det var dessvärre en sådan batch som REDAKTIONEN fått tag på. REDAKTIONEN hade testat att snorta linor stora som glasspinnar, vilket mest gav lite pirr fingrarna. Det skapade däremot rejält med obehag i en redan sargad näsa.

REDAKTIONEN konfererade lite med en vän om vad de skulle göra med det resterande tjacket och kom fram till att de helt sonika borde dela upp det resterande grammet i två högar och bomba ett halvt gram var. Någonting lär ju hända, tänkte de.

Sagt gjort. REDAKTIONEN gick in på toaletten, rev av två bitar toapapper och delade upp tjackpåsen på de två pappersbitarna och gnölade ihop. Det blev två rejäla bomber, stora som vindruvor, och det var med viss möda och mycket öl som REDAKTIONEN lyckades svälja den.

Nåväl nu var det gjort! REDAKTIONEN och polaren tog en bärs till och sen var det dags och dra vidare. De gick längs ner för Skalitzer strasse och språkade om livets stora och små frågor (knark och brudar). Livet var på topp! Men så plötsligt fick REDAKTIONEN en flashback från toaletten och var tvungen att stanna och tänka. Var det verkligen påsen med tjack som REDAKTIONEN gjort bomber av eller var det – gud förbjude – påsen med ketamin!? REDAKTIONEN stack ner handen i fickan och bad en stilla bön i hopp om att påsen med Ketamin fortfarande skulle finnas där. REDAKTIONEN slöt handen om påsen, tog upp handen och öppnade den. Där låg den. TJACKPÅSEN! Code red! REDAKTIONEN och polaren hade alltså bombat en HALV GUBBE KETAMIN vardera. REDAKTIONEN vände sig mot vännen och sa “Nojja inte ur nu, men jag tror vi precis råkat bomba en halv gubbe ketamin var och vi borde nog upppsöka någon slags nödhamn medan benen fortfarande bär oss!”. Polaren kollade på REDAKTIONEN med lätt skärrad blick men förstod att det inte var någon idé att ödsla dyrbar tid åt att gråta över spilld mjölk. Nödhamn it is!

REDAKTIONEN och polaren tog sikte på en park en bit längre bort där det rimligen borde finnas någon form av bänkar. Nu började också ketaminets nyckfulla och mongloida effekter göra sig påminda. Benen kändes tunga, marken svajade och verkligheten kändes mer och mer distanserad. Fniss och garv uppstod och för varje steg som togs kändes parken märkligt nog bara längre bort.

Efter att ha vandrat i vad som kändes som sju svåra år så nådde REDAKTIONEN och polaren till slut fram till bänken. Det var verkligen i grevens tid för nu började både verklighetsuppfattningen och den motoriska förmågan att försvinna. REDAKTIONEN och polaren ramlade mer eller mindre ner på bänken. Talförmågan var reducerad till ett minimum. Det kändes också som att hela världen vänt ut och in på sig själv. Tidsaxeln var helt ur led och tankar som “Har jag någonsin ens existerat på riktigt?”, “Varför ser polaren ut som en indiangubbe?” eller “Sa jag precis det jag sa eller tänkte jag det bara?” snurrade runt i deras grötiga medvetande. Bilar passerade och lät som åskmoln. Fåglar hördes på besynnerliga ställen. Gatulyktor duplicerades, kvadrupliserades osv osv. En vän som REDAKTIONEN skickat något av ett SOS-meddelande till kom förbi med bärs, vilket inte var till någon större nytta eftersom konceptet att greppa i en flaska kändes omöjligt. Grötiga ljud kom ur REDAKTIONENS mun i ett lönlöst försök att samtala med vännen.

Och där blev vi sittande. Hur länge är oklart. Det kändes som en livstid. I alla fall några timmar. Eller så var det kanske bara en halvtimme. Vem vet. Till slut hade dock ketaminets effekter ebbat av så pass att REDAKTIONEN återigen kunde tänka, tala och röra på benen. En lättnad. REDAKTIONEN, polaren och den andra polaren knallade vidare till en bar där de enades om att det nu var hög tid väcka hjärnan genom att gå lös på en där tjackpåsen, men att det nog var bäst att någon annan än REDAKTIONEN ansvarade för hur tjacket (och alla andra droger för den delen) skulle administreras samt att viss försiktighet skulle vidtas framöver.

Det gick…..sådär.

Dagen efter råkade REDAKTIONEN nämligen snorta i sig så pass mycket 2-CB att REDAKTIONEN i princip tappade synen på grund av alla hallucinationer, och tvingades sitta ihopkurad stirrandes mot en vägg under trappan på en klubb i fyra timmar. Men DET är en annan historia!

Helvete…det här tog alldeles för lång tid. Laddet hinner fan dunsta där ute i köket. ADJÖ!

Advertisements

3 Comments so far
Leave a comment

Berlin på nyår..tips?

Comment by Cassius Clay

Hur många medlemmar består REDAKTIONEN av?

Comment by Anonymous

Skit i det så lever du längre

Comment by kritaen5a




Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s



%d bloggers like this: