kritaen5a


Every new beginning comes from some other beginning’s end
October 19, 2017, 08:48
Filed under: Uncategorized

REDAKTIONEN ger sig inte till tåls att invänta de lata och odugliga krabaternas sista 3 pseudouppträdanden så säsongen 2017 slutligen kan ledas ut på baksidan av ladan och ges ett välbehövligt nådaskott. Vi avslutar lidandet nu!

Med 3 matcher kvar står vi på 34 poäng. Ingen annan än Savanten bryr sig vad den exakta slutsumman blir. Han yrar om något jävla poängsnitt på 1,3/match.
Någonstans mellan 3-7 poäng till tippar vi övriga. 2016 var 39 poäng uselt och oacceptabelt.
2017 är det helt enligt planerna. Bara i Bajen! Bara i Bajen!

Återstår att se om killarna har moraliskt fiber nog i sig att hålla Kalmar bakom sig i tabellen.
Men varför skulle de bry sig? Få, om någon, lär vilja eller ha den intellektuella sprängkraft som behövs förstå den symboliken i ett vidare perspektiv.

Därtill skulle man önska att det i truppen fanns spelare som hade tillräckligt med ledarskap i sig att inte acceptera att det mentalt checkas ut innan serien är avslutad. Vinnarmentalitet är ingen av/på-knapp.
Vi ser i dagsläget bara Birkir, Paulsen och Wiland som har den glöden.
I övrigt är det mest tjo och tjim, vara en skön snubbe och posera med fans på selfies och se till att de sociala medieliksen rullar in, i takt med cashen, på ett eller annat sätt.
Så länge en sådan kultur accepteras och, än värre, uppmuntras på läktarna kommer Hammarby IF aldrig (vi repeterar) aldrig ha något med någon toppstrid att göra. Oavsett om Gregg, Nanne eller Danskjäveln tränar.

Ett obestridligt sifferologiskt och linjärt faktum är att Hammarby IF Fotboll 2017 inte mäktat med 3 segrar på raken oavsett sammanhang i de 40 matcher som spelats. Endast en gång har alla planeter legat i linje och 2 segrar på raken har kunna höstats in. En gloriös segersvit som inleddes mot div 1-laget Akropolis i cupen och som följdes upp med en magnifik uppvisning mot ett Örebro som precis släppt bomben att tränaren går. Resultatraden speglar väl hur jävla spretig och blint fumlande denna säsong varit.

Efter varje seger (likväl som vid rejäla upprumpningar skall erkännas i sammanhanget) firas det på läktaren och planen som om det vunnits VM-finaler. Klart den emotionella baksmällan gör det svårt att ladda om då för killarna. Speciellt som den mentala coachen fått silkessnöret. Men varför inte en ny lönepost? Men den här gången en verkligen jättebra mental guru.
En som får killarna att bli top-top-top-top-top-top-players utan att träna mer (helst mindre).

Säsongen blev en inverterad Nanne-säsong. Vi börjar med “cynisk följa-John-fotboll” och plockar poäng i stadig takt och försöker efter sommarens, oj så fantastiska, transferbizniz oss på ett lite mer “eget” spel.
Nya “dyrare och namnkunnigare”spelare och nytt “enastående genialt” ledarskap i mångt och mycket. Samma spelmässiga kollaps dessvärre.Hur kan det vara möjligt…..

Huruvida kollapsen beror på taktiska och faktiska tillkortakommande hos “killarna” i spelartruppen eller om det faktum att det sista ur föregående trupps starka centralinje försvann under sommaren kan man ju bara fnula på. För fnulas gör det.
En luttrad och förhärdad REDAKTION läste på Svenskafans forum häromveckan ett orakel som påstod att en av få riktiga fotbollsspelare i truppen, Birkir Már Sævarsson, saknar spelförståelse.
*Nu har skrivstrecket blinkat i 45 minuter och väntat på en drapa invektiv*
74 landskamper och förstaval i ett landslag som vann sin VM-kvalgrupp. Bara i Bajen, Bara i Bajen!

– Closing time?

MEN, detta är inte det stora problemet. Nu har vi gått in i en fas där REDAKTIONEN förutspår en riktig smäll om ca 8 månader om inte “Den bästa och mest kompetenta ledning föreningen någonsin haft” (© random klappmongo) redan nu på allvar inser vilken jävla grop man grävt åt sig själva och föreningen.

Danskjäveln, har likt alla andra tränare, försökt köpa sig tid med snack om 3 värvningsfönster. Nu börjar det närma sig leveransdags som de flesta vet. Visserligen är det Hammarby IF vi talar om så folk kommer nog köpa sina säsongskort om så en förlängning med Batan är det enda som händer under vintern.

Lönekostnaden för truppen (och alla andra sektioner) har stigit. Ett antal “namn” har köpts in. De sista överlevarna från “kärn”truppen 2014-2016 verkar vara på väg ut. I vissa fall inte en dag för tidigt, i andra fall inte.
REDAKTIONEN konstaterar att det bara är Wiland, Paulsen och Junior som återkommande presterat på en nivå som tillfört laget – kontra 2016 – något av de nyförvärv som gjorts och de talanger som lyfts upp. Övriga har en jävla massa att bevisa i relation till lön, förpackning och “namn”.

Det kommunicerades från kreti och pleti hur jävla bra Jesper Jansson skött sig under sommarens transferfönster. Resultat i form av poäng har det iaf inte gett.
Som om inte det räcker så verkar dessvärre akademin (till REDAKTIONENS verkligen jättestora förvåning) gå på tomgång även detta produktionsår. Men 2019. Då jävlar…

I det scenario att det inte lyfter sportsligt ganska sharpish 2018 kommer Danskjäveln stå väldigt ensam.
REDAKTIONEN kommer dock inte att lägga detta på honom. Det kommer istället bero på det inbyggda och tillsynes cementerade strukturer med diverse småpåvar som sätter sig själva, sina intressen och sitt jobb  före Hammarby IFs bästa. Absolut inte nytt där. Och när Danskjäveln väl får gå var ju givetvis allt hans fel. Upprepa in absurdum….

Den tid “Den bästa och mest kompetenta ledning föreningen någonsin haft” (© random klappmongo) som Nanne och Hellgren köpte åt dem har nu runnit ut skulle vi påstå.
Den sportsliga kompetensen i föreningen är alldeles för spridd och låg. Precis som Kindlund själv säger i Bajenpodden fattar man gärna “rätt beslut” för att slippa yttre tryck.
En riktig lågoddsare är att man faller till föga och ger Kennedy ett nytt kontrakt och låter honom ta Batans stol på läktaren nu när det kampanjas. Bäva månde Danskjäveln….

MEN, Klackmatchen. Den vann vi….. Let the festivities commence!

Advertisements


Fredagsläsning
October 13, 2017, 11:38
Filed under: Uncategorized

Om det undgått något endaste klappmongo att REDAKTIONEN är högst skeptisk gentemot de, ack så omhuldade, fotbollsakademier som ständigt ploppar upp likt toppslätskivlingar i rykande varmt och mustigt kobajs runt om i hagarna så har vi inte till fyllest tagit vårt folkbildningsansvar.

Sålunda har vi i rådande bloggstiltje betalat en av få verkligt fett äkta fotbollsjournalister och dito författare att reda ut begreppen åt er.

David Conn är givetvis omöjlig för arma goddagspiltar som Bank och Niva att kopiera.

Men REDAKTIONENS hopp lever att en, alltöver den siffran ter sig helt orealistisk, av alla efterblivna läsare får sig en tankeställare.

Var så goda.

Först länk till källan The Guardian. Fördelen med länken är att ni får lite färgglada bilder i texten..

https://www.theguardian.com/football/2017/oct/06/football-biggest-issue-boys-rejected-academies

Men eftersom vi sannolikt tappar runt 50% av läsarna där. Klicka på länk är fan inte det lättaste har REDAKTIONEN konstaterat när vi lagt upp länkar förr.

Därför lägger vi upp texten nedan också. På engelska. Vilket garanterat att ytterligare 49,99% tappar intresset…

‘Football’s biggest issue’: the struggle facing boys rejected by academies

In March 2013 a young man killed himself after suffering years of mental health difficulties following his release by a Premier League football club’s academy at the age of 16. The summing up by the coroner who presided over the inquest into his death could hardly have been a stronger or more salutary warning about the potential dangers of English football’s youth development system.

Relentlessly ambitious and commercialised professional clubs recruit thousands of boys into intensive, four‑times‑a‑week training from the age of eight, in numbers still broadly based on those first sanctioned by the Football Association’s “Charter for Quality” 20 years ago this month. Hundreds of these boys are released each year, as the clubs narrow their focus on who might have a faint chance of making a career in professional football and becoming a valuable financial asset. Despite the huge numbers housed in this system, currently 12,000 boys, the chinks of first-team opportunities have diminished every year since 1997. In each transfer window, most Premier League clubs overlook their young graduates and instead spend multimillions of pounds on fully formed overseas stars.

The inquest was told that the young man had been “a happy and bright and fun child who was a talented footballer”. The Guardian has agreed not to name him following a request from his family to spare them further distress.

He was spotted playing junior football, brought into the academy of a lower-division club, then picked up by the Premier League club, who had him in their system for three years from the age of 13. At 16, when the cut is made for who will be asked to join the scholarship programme, in which boys leave school and have a full‑time, two-year association with the clubs, the young man was released.

“I find that it was … that pivotal point that crushed a young boy, a young man’s life and all the dreams that go with it,” the coroner said. “It is the one, I find, the single most important factor that led to the events which ended [in his suicide].”

She continued: “I think it’s very difficult to build up hopes of a young man and for them to be dashed at a critical age, when a boy becomes a man. To be found wanting in every way, it’s very cruel …

“I am not here to pronounce on football clubs that make the arrangements about … young footballers and giving them hopes, because they are not here to explain it. But it feels to be let go, and from all the evidence that I have heard today there’s not much [support]; to have no support for that letting go seems to be adding cruelty upon cruelty. And that lack of support, I find in absentia of the football clubs … to be a certain and compelling factor in what happened ultimately … and I find [the young man] was a statistic of that.”

The Premier League and Football League adamantly defend the professionalism of their youth processes, coaching and facilities, which have undoubtedly improved since the introduction in 2012 of the Elite Player Performance Plan. Both leagues stress that boys who are taken on for the 16-18 scholarship must continue with education – commonly this is a BTEC sports diploma – and receive a broad range of welfare provision and courses in life skills including emotional wellbeing. The EFL says it is “supportive of the holistic development of young players”, and the Premier League aims “to support the development of well-rounded young players”.

The EFL says that its League Football Education department, which delivers the welfare programmes, tracks what happens to players for four years after they have been released; the Premier League says its clubs keep in touch. All the outcomes they cite for these young men are positive.

Fifteen Premier League and nine Championship clubs have Category One EPPP academies and operate under-23 teams, so they report a relatively high number of 18-year-olds given initial professional contracts – 65% last year, according to the Premier League. But Gordon Taylor, chief executive of the Professional Footballers’ Association, says that of the boys who make it into the elite scholarship programme at 16, past PFA research has found that five out of six are not playing professional football at 21. Taylor describes this as “a matter of major concern”. The leagues report that many who are released find their level in non-league football, some go to university or secure scholarships in US colleges, and the LFE says it has examples of former apprentice footballers working as solicitors, accountants, cardiothoracic physiotherapists and radio producers.

The provision is less sophisticated and holistic for boys who may have been in the academy system for years from infancy, their family lives dominated by travelling long distances to train during the week and play a match at weekends, only to be released at 16 or younger. The starkly unequal nature of British society and its national game means that these boys drop from multimillion-pound, plush youth development complexes back into the generally scrappy environs of the underfunded grassroots.

Although the Football Association has set up its inquiry headed by Clive Sheldon QC into the sexual abuse now known to have blighted youth football in the past, there appears to be no thorough assessment of the mental and emotional impacts on young men dealt by the current industrialised academy system.

The few academic studies based on limited access to clubs and young players have all produced serious concerns. Dr David Blakelock of Teesside University found in 2015 that 55% of players in his study were suffering “clinical levels of psychological distress” 21 days after being released. Himself previously a youth footballer with Newcastle United and Nottingham Forest, Blakelock says the academy experience can narrow young boys’ perspectives into an “athletic identity”, in which they see themselves almost wholly as footballers, so they can suffer “a loss of self-worth and confidence” when that is taken away.

Chris Platts, whose 2012 doctorate for Chester University was based on questionnaires and interviews with 303 17- and 18‑year‑olds in 21 clubs’ academies, says only four have professional contracts now – a drop-out rate of 99%. Platts stresses that there are many well-intentioned, hardworking coaches and welfare officers, and regards the EPPP as a well-considered system, although he cautions that there is a quality gap between the Premier League and clubs lower down. His overriding concerns were that education was not taken seriously enough by many of the young men who believed they were within sight of being footballers, that despite the welfare programmes the academies were a high-pressure, “unreal” environment, and there was not enough support for players released.

“The clubs have got huge resources and have children from young ages,” Platts says. “For those who leave, the whole process of the academy has had a huge impact on them as a human being, emotionally, psychologically and on their social development. When they are released, they are suddenly rushed into the normal world, and many struggle to cope with it.”

In 2014 Alex Stephens, a former academy footballer from Willesden, north London, died aged 21 in an accident while on holiday with friends in Barcelona. His mother, Faye Stephens, says she felt Alex had at that time just “started to find happiness again” after being “a bit lost” following his release by Norwich City at 18, having endured some struggles in Watford’s academy from the age of 10.

She says she appreciated the great benefits which serious football involvement gave her son, but that he suffered under the constant scrutiny of his performance and conduct. He developed anxiety and obsessive compulsive disorder, which she believes was exacerbated by the pressurized academy environment, and was unhappy away from home at Norwich from 16 to 18. After Norwich released him he went for trials, sustained an injury, then struggled for direction, his mother recalls, before starting a plumbing course, widening his circle of friends, and working towards becoming a DJ.

“He was just finding himself then,” she says. After Alex died she and his close friend, Eddie Oshodi, who had been with him in Watford’s academy, set up a foundation with the intention of helping boys’ mental health.

“My husband and I aren’t football people; we didn’t know too much about the system,” Faye Stephens says. “Now I think they sign children much too young; they are building boys up to think they’re going to be footballers, giving them false hope, then all of a sudden it’s taken away. I would say boys should wait until 14, at least. Alex loved playing football – for fun, and at a young age they should be playing for fun.”

Oshodi, a defender, who left Watford at 19 having made one first-team league appearance as a substitute, then played four seasons at Forest Green Rovers, says that looking back, the academy boys were “in a bubble”, and the wider education provision was limited.

“As a youngster you are fed a dream, you know very little else,” he says. “That is all you aspire to: football, football, football. You see the glitz and glamour; 24-year-old players turning up in a new Range Rover or Ferrari, everybody doing everything for you, and you think that’s life, that’s reality.”

Oshodi himself was academic as a teenager, but says he did nine rather than 11 GCSEs because training took up a chunk of school time, then studied for the BTEC rather than A levels. The EFL accepts that many clubs struggle to timetable A levels given the amount of training the 16-18-year-olds do, and that only “a small number” take A-levels.

Oshodi believes that clubs did not provide enough preparation or support for release: “Being in an academy from such a young age cuts down on normal socialising,” he says. “Football is the centre of everything, and when people are released, they can doubt who they are.”

He now plays semi-professional football for Wealdstone in the National League South, and is taking a psychology degree at Birkbeck College. He says he advises young players not to sign for an academy until they are 16, to avoid having their social experience and development narrowed. “It becomes like a job from the age of 10,” he says. “It completely dominates your growing up. Some people fall out of love with the game.”

Gordon Taylor points, like many working in the system, to boys who have benefited from the experience of playing high‑quality football in academies and secured US scholarships or university places after being released. But he acknowledges that although the PFA and clubs have some provision to prepare and help the 500-600 boys who are released every year, he sees some for whom “it’s as though their lives have come to an end”.

The PFA sees “the extreme end” of this distress; part of the union’s offer is a 24-hour telephone helpline. This is a recognition of the severe consequences built into England’s and Wales’s modern football system, for fit and healthy young men who have been the best footballers of their generation. “It’s the game’s biggest issue,” Taylor says.

The Premier League’s advocacy of the EPPP system was fundamentally challenged last month by one of its own clubs, newly promoted Huddersfield Town, who announced the blunt conclusion of an extensive review by
scrapping the academy altogether in the 8-16 age groups. Parents of 100 boys were called to a meeting with the chief executive, Julian Winter, and told that their association with the club was to end in a month. Half the academy’s 25 permanent staff are to be laid off, along with part-time people working evening and weekends. Huddersfield had found that of all the boys who had come through their system, not one had played in the Premier League since Jon Stead, who graduated in 1999. That is 18 years of boys being taken out of local and school football from the age of eight, the overwhelming majority not securing a career.

Huddersfield’s landmark Premier League promotion was secured after hiring a German manager, David Wagner, and by signing a clutch of German players. The club’s academy, which has produced several players now at lower-division clubs, was regarded as a model, and ranked as the EFL’s 12th most “productive” of its 72 clubs last season.

Oshodi says that in his experience of the many young men he has seen released, he saw a broad class divide in the consequences. Better-off, middle-class parents had absorbed more clearly the bleak chance of their sons attaining a professional football career, had emphasised the importance of continuing education throughout and could draw on more resources to support their boys into alternative options. Many whom Oshodi knows from less advantaged backgrounds struggled to negotiate the system with that perspective, he says. Many, having spent years in the academies, have hard landings back into their disadvantaged neighbourhoods, and fall into crime and drug dealing.

That view is supported by Geoff Scott, chief executive of the welfare organisation for former footballers, XPRO, who reports a high casualty rate for boys “tossed aside” by academies. “The boys are released and that is the last many ever hear from the club they may have been with for years,” says Scott. “That is the cold, harsh reality of it.”

In recent years Scott has visited 108 young former footballers in prison, he says, most convicted of intent to supply class A drugs. One of the most notorious tragic cases was the death in 2009 of Reece Staples, 19, just months after he was released by Nottingham Forest following years in the club’s academy. He was trying, as many do, to get back into football but had not found another club when in May 2009 he became involved in amateurish drug dealing, swallowing 19 packets of cocaine in Costa Rica and flying back to the UK. One burst in his stomach, and the young man died on the floor of a police cell, in dreadful circumstances. The Independent Police Complaints Commission later upheld his mother Clair Dunne’s complaints that Nottinghamshire police officers failed to provide her son with the appropriate level of care.

Chris Green, whose 2009 book Every Boy’s Dreamchronicled the institutionalised disappointment delivered to so many boys taken into academies so young, believes that the FA inquiry by Sheldon should look at the emotional and psychological impact of the youth development system now.

“It is very complacent to imagine that all the abuse was in the past and now we have a perfect system,” says Green. “There are different forms of abuse. These are children, very young, they are not being given the time to play and enjoy their sport, before being taken into a system where they are seen as commodities, then discarded with too little concern about the damage it does.”

Green’s book has been followed this year by Michael Calvin’s No Hunger in Paradise, an alarming critique of the system, in which Calvin describes boys released by academies, still trying to catch the eye and clamber back in, as “ghosts in the machine”.

Another of Alex Stephens’s friends in the Watford academy, Aaron Morgan, recalls that he too fell into the fringes of criminality after being released by Queens Park Rangers at 18. He recalls that he found the expected disciplines and routines difficult at Watford and QPR, as a teenager from Shepherd’s Bush with only his mother as his rock of support.

“As a young footballer, everybody is selling the same dream to you: if you work hard, you will make it. But that just isn’t the case,” he says. “You realise now that a lot of boys are kept there just to make up the numbers. Then for it to be taken away in one second, mentally, that was a lot to deal with, especially for somebody with no father figure. I went through a stage of depression, back home, not wanting to leave the house, and I know loads of people in the same position, struggling. Every year there is a new batch, and people do end up in crime and drug dealing; I see it.”

Morgan says that after years of clinging to the dream of being a footballer, his salvation-in-disguise came when he broke a bone in his ankle while playing for non-league Hendon.

“The injury finally opened my eyes to real life,” he says. “I was out of the football bubble. My mind became clearer; I was thinking straight and realistically.”

Having worked part-time in a nursery, Morgan began working as a delivery driver, then qualified as an engineer for washing machines, fridges and other white goods. He is happy with the job and has plans to take his HGV license and start his own business; he has had the same partner for 10 years, plays for Beaconsfield Town in the Evo-Stik South East League, and feels, at 27, his life has come together.

“But I feel I had wasted years; I could have had this life six or seven years ago. I could have done things, gone travelling, but instead all I was thinking about was football. Really, there are hundreds of boys across the country, being set up to fail.”

Morgan’s son, Kairon, six, has been spotted by a Chelsea scout playing children’s football locally, and has been asked to go to their development centre. Clubs can run these pre-academy sessions for six-year-olds, before the first formal affiliation can start at eight. Morgan says he rejected three letters from Chelsea before succumbing to the classic parents’ dilemma, that he may be denying his son an opportunity, however remote. Kairon went, and there were 60 little boys there, says Morgan, who can see the disappointment stretching ahead for most of them.

He says he will try to guide his son to have realistic expectations, to enjoy it but take it sceptically. But so far, he has never gone along to watch, to actually see his boy taking his first steps into English football’s youth development system.

“I don’t know if I am mentally ready for that,” he says.

Fett äkta om ni läst ända hit. Hör av er i fältet nedan så är ni med i utlottningen av en påse fett äkta stickers!



Breaking news
October 12, 2017, 08:54
Filed under: Uncategorized

REDAKTIONEN gör ett undantag och uppdaterar blogghelvetet i detta, från ovan, anbefallna och accepterande mellanår då alla som helst prestationskrav är som bortblåsta och en lika välkänd som allomfattande Kumbaja-stämning råder i Bajenland.
Klackmatchen i hamn med 4 omgångar kvar dessutom.

Enligt inte alltför vederhäftiga källor får den alltid så ränksmidande fifiluren Carlos Banda kicken från Vasalunds IF (div. 1 norra) efter bara en månad.
Längre tog det inte för gode Babar att genomskåda bluffen. Synd att det inte skedde redan i måndags dock.
När tyck och tänk i bakgrunden skulle omsättas i eget ansvar och prestation kom ikapp alldeles för fort! Vem kunde väl anat?

Tänk om någon av alla fotbollsorakel i Hammarby, REDAKTIONENS alltid så skarpsynta genier exkluderade givetvis, haft den analyltiska förmågan basala förmågan att skilja järvar från mårdhundar.
Det högst anmärkningsvärda (eller inte kanske) var att han fick vara kvar när Nanne kom. Trots att det är så många fall av obegripliga personaltillsättningar i klubben står detta ut som fullständigt tankehaveri.
Nu har vi dock fått Billborn och alla hans hejdukar som Banda 2.0…

REDAKTIONEN lyssnade på Bajenpodden (avsnitt 228 tidskod 07:58 och någon minut framåt) i veckan. Kindlund erkände att det var förhastat att kicka Greg.
Men att det, i förkortad beskrivning, drivits fram av ett behov att vara poppis och få bort trycket från läktarhåll (läs läktarprofiler – REDAKTIONENS tolkning) mfl.
Att Greg tog skitstormen utanför arenan samtidigt som Carlos satt kvar inne i stugvärmen och snackade skit med sponsorerna mellan varven av kanelbullsmumsande var allt en tänkande person behöver veta om denne snorhala mört. Men i Bajen belönas som vanligt det felaktiga beteendet.
Åker man ur Allsvenskan upprumpade och förnedrade står eventsupportrar ändå och gör vågen.

Carlos är en sann förbundsprodukt. Gått alla kurser någonsin arrangerade och kan frasera sig nästan lika skickligt som Tony G. Tyvärr låter sig alldeles för många bländas av detta.
Hans seniorkarriär har nästan ständigt varit i någorlunda habila ledares bakvatten och hela tiden han Carlos varit redo att sprida sina floskler och hävda sin egen förträfflighet.
Men något annat än lite ungdomslagsframgångar, på ett minst sagt sluttande plan, och diverse kortare påhugg som side-kick blir det inte.

Vi har sett en del av dessa passera genom Hammarby IF i revy genom åren…. Grattis Elfsborg!

REDAKTIONEN vill även tacka den person som vände sig till REDAKTIONEN med häpnadsväckande berättelser från Bandas liv och leverne. Vi var dock inte förvånade.
Tyvärr har REDAKTIONEN bättre omdöme än Carlos och stänger igen käften om saker som bör tas i rätt forum vid rätt tillfälle.

Tidpunkten för denna avpollettering var dock olycklig.
Ety REDAKTIONEN berövades en festafton att gotta oss i den definitiva nedflytten.
Vi förutspår en direkt omvänd-Banda-effekt och att Vasalund slår Sandviken borta i kommande omgång och tar sista chansen att hänga kvar.

Ett meddelande till framtida, högst eventuella, arbetsgivare. Tänk om!



Halston, Gucci, Fiorucci
August 25, 2017, 20:18
Filed under: Uncategorized

REDAKTIONEN har varit djupt försjunken i ett vad som bäst kan beskrivs som ett komatöst analysläge. Likt en Nil-krokodil med endast näsborrar och ögon ovanför vattenytan. Sondera terrängen och tålmodigt bida tid. Förutom då vi frossat i Pattfredagsbidrag och diverse nattliga eskapader givetvis.

Vi har nu kommit 2 tredjedelar in på säsongen där REDAKTIONEN tidigt krävde en Topp-6-placering.
Det kommunicerades ju inledningsvis att vi skulle växla upp med tränarbytet.
Sen följde en mycket klargörande Silly Season.

Vinnarna, talangerna och Camp Kennedy, stannade och det mesta av habil Allsvensk kvalitet försvann. Allt gick enligt planerna…

Förutom värvningen av Hamad fanns precis ingenting som antydde att det satsades på mer sportsligt än att hålla tidigare nämnda falanger, med diverse clocharder hand-i-hand och med en lika stilig som färgglad reflexväst märkt “Öppna Fotbollsverksamheten Årsta IP”, lyckliga.

REDAKTIONEN klargjorde från början att vi stod bakom Danskjäveln eftersom vi vet vad han har att tampas med. Utfallet har överträffat våra vildaste förväntningar.
– Vår kampanj #Intevårlagkapten-kampanj fick gehör.
– Akademitalangerna fick sin chans och har i de flesta fall avpolletterats.
Nu köper vi in unga talanger från andra lags verksamhet.
– Camp Kennedy är marginaliserade.

Danskjäveln har dessutom insett att om man bara hyllar publiken med jämna mellanrum så är allt i sin ordning.
Har han gjort ett misstag så är det att ersätta Ögmundur med Wiland.
För alla välvilliga publikprofiler och läktaranalytiker kom ju fram till att vi tappade poäng (inte utan visst befog skall tilläggas…) pga av några målvaktsmissar.
Nu har vi en målvakt som har en 38 %-ig räddningsprocent och alla är eniga att det ser sjukt stabilt ut. Förlorar vi nu är det någon annans fel…

Nu vänder vi blad. Inför matchen mot ÖSK borta så förkunnade Danskjäveln att nu ser vi det nya Bajen.
I princip återstår bara ytterbackarna från förra årets kärntrupp i startelvan. REDAKTIONEN må vara aningen konspiratoriskt lagd men med tydliga lappkastet från infantila publiksiffrekampanjer inte ämnat annat än att tjata hål i huvudet på folk har slutligen övergetts. Tack och lov.
Förmodligen har det stinkande packet av oinbjudna bastarder, deras domslutsdopade resultat och till följd ökande publiksiffror äntligen fått en effekt på vårt lätt efterblivna kansli när REDAKTIONENS enkla analyser inte varit tydliga nog.
Så, för hundrade gången i ordningen:

Sportslig framgång=Ökade publikintäkter

Den visdomen är fortfarande gratis från oss på REDAKTIONEN. Nu har vi sett ett antal Pravdainspirerade artiklar i Fotbollsanalen och andra högst tvivelaktiga publikationer.
Det är nästan så man tror att det går att köpa sig lite positiva tongångar i en kombo med några schyssta nyförvärv.

I morgon är det som bekant dags att besöka svensk fotbolls fiende nummer 1. Eller är de det? Alldeles för många bräker om 51-%-regeln utan att en ha minsta hum eller susning angående svensk föreningsdemokrati och dess för- samt nackdelar.
En nackdel är styrelser som är livrädda och följer den stupida massans och diverse obskyra men röststarka särintressens önskemål i ingen annan ambition än att behålla sin position vid tråget med skulor.

AFC Whatever (De missnöjdas förening) var en rätt skön uppstickare i den slutna ankdammen som var Stockholms ungdomsfotboll innan kartan ritades om i takt med deras framgångar….

För övrigt anser REDAKTIONEN att Batan TV borde producera mer material med tanke på hur mycket tid han har över och hur bra betalt han har. Underskatta aldrig hur viktigt det är med en kul kille i omklädningsrummet!

Bloggen lever!

 

 



Rat Poison
April 7, 2017, 07:45
Filed under: Uncategorized

REDAKTIONEN har tagit sig en lika välbehövlig som välförtjänt gubbvila i vårt folkbildningsansvar.
Anledningarna är fler men alla lika enkla.
En av dem är att du, ja precis du, är så svårt efterbliven att det egentligen inte är mödan lönt att ödsla REDAKTIONENS dyrbara tid och unika genialitet på slika amöbor.
För det ändå inte fäster i era anmärkningsvärt obildbara ursäkter till hjärnor.
Pastor Jim Jones kunde bara drömma om en lika lättledd skock idioter som Er.
Och inte fan blir det bättre hur vi än försöker. Klart även den starkaste känner frustration.

Nåväl. REDAKTIONEN är inte ensam om att anse att repetition är all inlärnings urmoder. Men vad hjälper det?
Ni, alla särbarn, är undantaget som bekräftar regeln. Det går helt enkelt inte att tränga in igenom den solida massa hårt packad dvärgskarvguano som har trängt ut och ersatt Er från födseln givna förmåga att tänka egna tankar.

I denna logik har vi befunnit oss under årets begynnelse.

Men då. På den rätt äkta ståplatsläktaren i Norrköping påminns vi om en fett äkta relik från svunnen tid. Gamla ståplatsen på botten av gräskulleläktaren. Måste stått orörd sen vintern 1991.
Norrköping
Är man dessutom då på en premiär-awayday med ghettogrillning, slagsmål medelst Raggardolk och i ett överflöd av “diverse” varvat med att klampa runt och ta sig groteska friheter i sedvanligt flambouyant stil tinar beslutsamheten.
Sen stöter REDAKTIONEN dessutom ihop med vår nemesis.
Den kvinnliga vakten från 106:an.
Dessa järtecken väger mer än väl upp horder av kohorter i svarta uniforma jackor.
Vi ger folkbildningsbehovet några år till. Droppen kommer urholka stenen.
Större under har visserligen aldrig skett men kan någon kan REDAKTIONEN.

Silly Season 2017

Vad vi skådat är plågsamt och förutsägbart. På de flesta plan. Vi gör oss av med all sportslig kompetens på ledarsidan samt (av olika skäl) ett antal spelare ur startelvan och förlänger med “talanger” och bänkspelare.

På inkontot är det mestadels i nivå med vad som skeppats ut.
Med det gyllene undantaget Jiloan Hamad. Nu skall det visserligen levereras först och hyllas sen även i hans fall.
Att det är en riktig fotbollsarbetare går dock inte att ta miste på.
Vi lyssnade oss igenom hans intervju med plågsamt usle Lundh (det satans vämjeliga aset) och minns framför allt två saker.
1. Fansen i Bajen måste ställa högre krav.
2. När det talas om vinnarmentaliteten i Malmö.

Nytillträdde tränaren, Danskjäveln, har också överraskat REDAKTIONEN med en skönt skev stil. Av detta uttalande står det dessutom klart att det inte är någon nyttig proxy med modernt ledarskap som rockat upp på Årsta.
Michelsen
Nu har vi ju ingen sportchef ännu visserligen. Vi har Kindlund. En vindflöjel som är rädd om sitt jobb samtidigt som han tycks helt oförmögen att delegera arbete till bättre lämpad personal. Sätt fart på marknadsavdelningen om du känner dig sysslolös!
Det tog inte Danskjäveln särskilt lång stund att se med underskott av sportslig kompetens men överskott av tyckonomer som finns i Hammarby.

Han tycks redan ha listat ut vilka de största problemen i spelartruppen är. 2 problem tycks lösta. 2 kvar. Den tidigare jobbsökaren tillika nyexaminerade PTn är i närtid inte att frukta. Han är glad att ha försörjning.
För vilken gång i ordningen? Lycka till Danskjävel!

Om det är en sportchef eller vad fan för jävla flott titel som skall till låter REDAKTIONEN vara osagt. Men “någon” som tilldelas både större befogenheter och stöd från styrelse och ledning. Dessutom utan minsta Bajenhjärta eller kompisband.
DÄR har vi problem med Jesper Jansson. Kan ge oss fan på att han är polare med Sundin.

Säsongen 2017

REDAKTIONENS krav på Topp-6 kvarstår givetvis. Allt annat är orimligt.
Säsongen drogs igång med ett riktigt praktfiasko i en av två titlar (Cupen ditt jävla aber) man kan vinna.
Semi förra året. Utslagna i gruppspelet i år.
Uppenbarligen ingen mer är REDAKTIONEN som brydde sig.
Konsensus kring att det såg ju hyfsat ut mot Östersund jämfört med förra året.
Skillnaden på seriespel med poäng och cupspel med utslagning ingenting alls värt att reflektera över. Bara i Bajen.

Årets genrep lämnar vi därhän med en notis att det måste vara bland det mer bisarra på senare tid. Tyresö en fredag 15:00…
En WO mot de alltid så farliga Sollentuna FK pga spelarbrist även det värt en notis från försäsongen.

Och då premiären. En free hit i crickettermer. Ingen förväntade sig något.
Vi åker ner och gör det hyfsat utan större avtryck. Bjuds in i matchen när Hamad fortfarande visar sig ha ben och hjärna att se och ta tillvara på en bjudning och vi kan alla åka hem med känslan att det kunde varit värre. För det är där vi är mentalt.
Utan den vinnarmentalitet REDAKTIONEN länge och Hamad i podd eftersöker.
Vinnare blir man inte för att man har roligt.
Batan

– Med Nanne=bänken, Utan Nanne=bänken.
– Hålla inkilning=Roligt
– Avslappnad=Bra
– Jävligt stark i kroppen=Dåligt
– Vila=Bra

Detta är vad man får för 841 692:- ex sociala- och arbetsavgift per år. Tanken svindlar.

Det är INTE det här vi behöver mer av!

Hemmapremiär 2017

Som vanligt! Kampanjen lever i allra högsta grad OCH med ny ännu mer avancerad grafik.
Allaframför
Antingen tänker du själv eller så låter du andra göra det åt dig.

Spännande skall det också bli att se hur den nya nykterhetspolicyn som kommunicerats ut från högre makt kommer att implementeras. Jättespännande skall nog rätt ord vara.

Sen hoppas vi som grädde på moset att alla som köpte biljett och fick den återkallad inte låter sig hunsas!

Ju mer kaos och anarki på hemmapremiären desto mer Fett Äkta!

FAN! En sak till. Knullmamman har fått konkurrens av Hatkärringen (mer om henne senare). OM någon därute kan fixa bilder på dessa såta tu saxandes varandra betalar REDAKTIONEN en ansenlig summa för besväret! Diskretion=Hederssak!

OCH, alla heta brudar, transsexuella, män med chipstuttar mfl. Glöm nu inte att skicka in bidrag till vår omåttligt nyskapande och uppskattade #Pattfredag på Instagram.



Isaiah 34:8
February 8, 2017, 10:39
Filed under: Uncategorized

Efter att ha tvingats genomlida det lika givna som ofrånkomliga under “Silly Season” har blogghelvetet helt enkelt tagit en välbehövlig gubbvila på sofflocket.
Precis allt REDAKTIONEN såg komma har nu förverkligats. Vi behöver inte ens säga: -Vad var det vi sa?

Det behövs inga hemliga bandinspelningar från möten, några visselblåsare eller ens fett äkta källor (även om vi faktiskt har några) för att dra slutsatser.
Det räcker med att kunna spå i kaffesump, grundkunskap i räknestickans funktioner och basal människokännedom.
Vilka vinnarna är efter, 2016’s Ex-on-the-beach-edited-highlights-Bajenspecial-intriger, är uppenbart.
I stora organisationer/företag/klubbar är det oftast ett fåtal som aktivt driver agendor.
Några få gör det för organisationens och medlemmarnas bästa. Betydligt vanligare är dock att det görs i egenintresse.

När man sedan ser utfallet i form av “vinnare” och “förlorare” förstår man i efterhand exakt vad man har beskådat och kanske inte alltid direkt begripit. Sen är det löjligt enkelt att få ihop pusslet med hjälp av de bitar man plockat upp längst vägen. Om man ids bry sig vill säga. Vilket få verkar göra. Föga överraskande bör tillläggas.

I detta fall ser det ut sisåhär:

– Exhibit A. Vi har en lagkapten, med nytt kontrakt på fickan, som redan nu snackat ihop sig med tränaren och förkunnar med myndig stämma att han minsann SKA spela centralt. På kanterna kan ungdomarna med spring i benen hålla till. Klassisk taktik. Han slår även straffarna framgent. 

– Exhibit B. Precis som Nanne fick Carlos Banda i knäet får “Danskjäveln” Carlos Banda 2.0 (Billborn, era genskadade mårdhundar oförmögna till egna slutsatser) i sitt knä.
Carlos Banda 3.0 däremot blev utan gottepåse och började storgråta och ville inte vara kvar på kalaset.

– Exhibit C. Plötsligen försvinner stomme, muskler, mål och mentalitet (av olika skäl) ur truppen för att ge plats åt våra enastående fantastiska talanger.
Kvaliteten på de små Krabaterna av garn i skokartongen märkt “hemmafostrade spelare” är nu så undermålig att högst 3 (Hamad inräknad) har i en start-11a att göra.

– Exhibit D. Ståplats långsida skall bort och “Danskjäveln” kommer säkerligen vara försiktig i sina kommentarer kring bengaler.

– Exhibit E. Stefan Batan får nytt kontrakt…… Värt att notera att han enligt 2015 års deklaration hade en inkomst på 841 692:-
Vanligtvis skär man bort spelare som inte anses i närheten av Start-11:an när chansen ges och ersätter dem med bättre än vad som finns i befintlig Start-11a…..

– Exhibit F. Claes Hellgrens raka rygg ut genom grinden på Årsta för sista gången en sann befrielse för latmaskarna.

– Exhibit G. Det livsvitala i vikten av att alla inom verksamheten lovordar nummer 12. För samstämmiga rapporter visar att 99,47% av samtliga Bajare (oavsett kön, ålder, ursprung och läggning) lika spontant som ohejdat ejakulerar/fontänorgasmar sig alldeles översöliga i byxan precis varje gång stämningen på Nya Söderstadion förs på tal. 

Ju färre bitar desto enklare pussel. Ni kan klara av det om Ni bara lägger manken till… (Korrläsarens notis! Nej, det klarar de för fan inte. Enligt våra senaste siffror är 99,47% av dem helt efterblivna och inget, absolut inget, tyder på en chans om ens en smärre justering till det bättre. SKÄRPNING, för helvete!) 

Med dessa rudimentära fakta i kombo med hur viktigt och brådskande det var att kicka iväg Nanne, till en kostnad av 3 tränarlöner (Nannes lön 2017, “Danskjävelns” lön 2017 samt cash till Sönderjyske), finns givetvis bara en slutsats. Precis samma som förmedlats från officiellt håll. Nanne hade kommit så långt man ansåg han var förmögen att ta Hammarby IF och nu jävlar växlar vi upp.

Således kräver REDAKTIONEN en placering topp-6 2017!

Kastar man tålamod och långsiktighet överbord är det givetvis för att man vill ha resultat direkt. Där är vi nu!

REDAKTIONEN vill vara 100% tydliga med att det INTE faller på “Danskjäveln” bord. Ety han har ingen del i det smutsiga spel som ledde till hans anställning.
Om han så ställer upp med F-08 lag grön i seriepremiären ligger REDAKTIONENS fokus ändå på de individer som drivit fram dagens situation.
Från vek styrelse och VD ner till Eventsupporterled. Allt får konsekvenser här i världen.
Har man fått som man vill så är det inte mer än rätt att man levererar vad man lovat. Bara krav, surmulenhet och tydliga mål försvann skulle det ju bli så mycket bättre.
Alla skulle bli glada och som alla vet så vinner glada fotbollsspelare. Alltid.

2017. Tyvärr året då Öppna Fotbollsverksamheten Färgglada Fotbollsskon på Årsta återigen slog upp dörrarna.

Det kanske då är på sin plats att återigen förtydliga REDAKTIONENS ställning visavi Nanne. Det har kallas Nannevurmande etc. i lågbegåvade sammanhang och resonemang.
Redan med Gregg som tränare var REDAKTIONEN tydliga med att de stora problemen inte låg med huvudtränaren utan på en rad andra håll.
När Gregg försvann visade det sig ganska snabbt att han var en kompetent tränare bara han fick en funktionell skara fotbollsspelare att jobba med.
Nanne, i REDAKTIONENS ögon och i detta resonemang, är bara en symbol/metafor och inte en individ för samma fenomen.
En symbol för starkt och tydligt ledarskap. Precis vad Hammarby IF behöver men tyvärr vad för många inte vill ha.

Nanne, precis som Gregg (som hade erfarenheter från tysk fotboll), ville spela “Klopp-inspirerad”-fotboll. Huruvida den är framtidens fotboll eller ej är givetvis fritt för diskussion.
Men för att spela den sortens fotboll (Klopp’s Liverpool är det lag som springer mest i PL) måste man träna hårt.
Hellgren konstaterade tillslut att viljan att träna hårdare än motståndarna saknas och insåg att han sett tillräckligt. Packade ihop sina pinaler och gick sin väg.
REDAKTIONEN tackar Claes för ett ärligt försök.
Det absolut enklaste sättet att kompensera diverse brister är ju att träna hårdare än motståndaren. Oavsett sysselsättning.
Återigen, huruvida det är rätt eller ej, är irrelevant. Det är ledaren (Nanne/Gregg/Hellgren/random) som stakar ut vägen. Spelarna är anställda för att göra som de blir tillsagda.
Men det funkar inte så i Hammarby dessvärre. Helt klart är att det var både viktigare och roligare att vinna förr. Facedown-generationen har andra prioriteter.

Så länge den insikten saknas i större utbredning kommer vi få stå ut med en verksamhet som famlar runt planlöst och mest påminner om en blind tokkåt manlig  byracka som spelas ett elakt spratt genom att doftspår från löpande tik placerats runt och sedan hetsas med kommandon som “-Var är fittan, Ja, var är fittan…. Åh, så duktig. Var är fittan….

Jakob Michelsen! Behöver du lite hjälp från en agendafri och hjälpande hand. Hör av dig!



Lucka 24 – miraklet på BF-cupen
December 24, 2016, 16:35
Filed under: Uncategorized

Då var den äntligen här – julafton! Det betyder att från och med imorgon så behöver REDAKTIONEN inte skriva fler jävla luckor. Vi ska lägga oss platt och erkänna att temat ”anekdoter” kanske inte var helt optimalt eftersom det har krävt mer tankemöda och arbete än vad vi är villiga att offra på ER horungar. Nålväl, gjort är gjort så här kommer den avslutande luckan.

Dagens lucka blir en återblick till sommarens BF-cup då REDAKTIONEN mycket nesligt åkte ur i kvartsfinalen mot ett gäng rosenkindade pojkspolingar som knappt hade fått tak över fontanellen än. (BF-cup är alltså Bajen Fans årliga fotbollsturnering.)

Redan inför turneringen så var läget prekärt, nödvändiga värvningar hade uteblivit och REDAKTIONEN fick helt enkelt ställa upp med en trupp där den alltid så viktiga spetskompetensen saknades.Som tur vad hade REDAKTIONEN det man i hockeysammanhang kallar för en enforcer. Dvs en person som vet hur man använder sitt våldskapital för att ingjuta skräck och tvivel i motståndarna. Att denna medlem av REDAKTIONEN också är utrustad med ett par snabba ben och ett i sammanhanget gott spelsinne gjorde att vissa trodde att han kanske skulle kunna bidra med den spets som laget var i sådant skriande behov av. Dessa förhoppningar grusades dock när personen i fråga lät meddela att han på grund av ovan nämnda våldskapital blivit erbjuden ett jobb som dörrvakt på ett rave kvällen innan, vilket han av monetära skäl tackat ja till. Än värre blev situationen av att han inte skulle bli entledigad från detta rave förrän 06 på morgonen, samtidigt som laget skulle samlas klockan 07. Naturligtvis skulle han inte svika REDAKTIONEN, men det var alltså en gravt sömnberövad spelare som var att vänta.

Vissa försökte tänka positivt och argumenterade för att ett dörrvaktsjobb kvällen innan tvärt om kunde vara positivt eftersom personen i fråga kanske skulle få möjlighet att använda sitt våldskapital och därigenom hinna bli lite varm i kläderna. Den som någonsin varit på en rave förstår naturligtvis att detta var rent önsketänkande eftersom 99,9% av alla människor på ett rave är väcka på E eller LSD och således är helt ointresserade av någon form av konfrontation. Läget var alltså nu sådant att REDAKTIONEN skulle tvingas  ställa upp med en halvkomplett trupp där flera spelare var långt ifrån någon slags formtopp. Mot bakgrund av detta förstod tränarstaben att en person skulle bli viktigare än andra nämligen den ack så növändiga – LAGDRUIDEN!

Tränarstaben kallade till krismöte med den nyligen tillträdde lagdruiden för att berättade om läget. Druiden förstod genast att det skulle komma att krävas en sjuhelvetes mix av elixir, medikamenter och österländsk läkekonst för att få skutan på rätt köl och började genast förbereda sig inför en tuff uppgift.

Till slut kom då dagen för turneringen. Väderleken var god, solen sken och naturen hade onekligen gjort sitt bästa för att ge REDAKTIONENS brokiga lagbygge så bra förutsättningar som möjligt. Samtliga spelare ur den decimerade spelatrupppen var på plats, så även den sömnberövade enforcerkaraktären som i samanahanget ändå såg ganska fräsch ut. REDAKTIONENS förstod dock att tiden till slut skulle komma  honom och signalerade åt druiden att genast skrida till verket. Och  druiden  fick onekligen slita. Spelarna pumpades fulla med både det ena och det andra i både pulver, tablett och flytande form. Men! Medikamenterna tog smak och REDAKTIONEN gick som en kemisk ångvält genom det inledande gruppspelet. Optimism spred sig nu genom truppen och den hårt arbetande druiden fick ryggdunkar och uppmuntran för ett väl utfört arbete.

Lyckan blev dock kortvarig. REDAKTIONENS framfart hade fångat organisatörernas intresse, vilka nu lät meddela att det skulle bli ett fyra timmar långt speluppehåll innan finalarena. Den officiella förklaringen var att man ville ge lagen en chans att vila, men den som har huvudet på skaft förstår naturligtvis att den egentliga intentionen var att skjuta REDAKTIONEN i sank. Ett så långt uppehåll skulle nämligen med all säkerhet göra att tiden kom ikapp REDAKTONEN.

REDAKTIONENS lagdruid förstod att läget var akut och gjorde sitt bästa för att ingjuta kemiskt mod i den alltjämt kroknande spelartruppen. Han gjorde ett tappert försök att få fart på lagets sömnberövande enforcer, men denne tycktes falla allt djupare in i slummer för varje minut som gick. Efter att ha kämpat i motvind en längre stund insåg druiden att vissa var bortom räddning. Det var bara var en spelare på vilken medikamenterna fortfarande tycktes ha en gynnsam effekt, och druiden bestämde sig därför att lägga allt kemiskt krut på denna pjäs. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Santiago

Santiago uppvisade till skillnad från de övriga nu ett strålande humör och en energi som bara tycktes öka i takt med druidens behandlingar. Han joggade runt, drog skämt och kom med skamliga förslag till truppens enda kvinnliga spelare. Till slut var så den evighetslånga vilan över och det var nu dags REDAKTIONEN att spela kvartsfinal, mot en samling gängliga pojkar som REDAKTIONEN i normala fall antagligen hade plöjt över som en skördetröska. Men nu var läget som det var och REDAKTIONEN masade sig ut på planen med tunga steg. Undantaget var Santiago som tog en sista dos av driudens hopkok och med fjäderlätta steg sprang ut på gräset.

Matchen sparkade igång och REDAKTIONEN lyckades för en stund tända till, men det tog inte lång tid innan verkligheten började komma ikapp. Byten gjordes i parti och minut för att undvika fullständig kollaps samtidigt som det ena baklängesmålet efter det andra trillade in. Undantaget var Santigago som sprang runt likt en gasell på planen. När matchen väl var över och den nedriga förlusten ett faktum så hade Santiago spelat oavbrutet utan att så mycket som att titta åt avbytarbänken. Utifrån det rådande läget så var detta inget annat än ett mirakel.

Efter matchen var törsten stor och delar av REDAKTIONEN bestämde sig för att mötas upp på en lokal taverna. Santiago var fortfarande på ett utmärkt humör och lovade att ansluta, men först ville han belöna sig lite. Han sa adjö och begav sig med raska steg till en av stadens alla österländska massagesalonger. En liten kvinna tog emot honom och lovade att med fast hand knåda honom till belåtenhet. Santiago lade sig ner och tänkte med glädje tillbaka på dagens bragd. Samtidigt bankade, drog och slet den lilla kvinnan i Santiagos lekamen för allt vad hennes små nävar höll.

När massagetiden började lida mot sitt slut stannade kvinnan upp och frågade om Santiago möjligen var intresserad av att få ett glatt avslut på massagen. Santiago nickade medgivande och accepterade den merkostnad som det glada avslutet skulle innebära. Så här i efterhand hade det nog varit av god sed av honom att även berätta för kvinnan om alla de läkemedel som pumpade runt i hans blodomlopp. För trots sina många uppiggande effekter hade de fått en direkt motsatt effekt på Santiagos potens, och den stackars kvinnan stod nu helt oanades inför en mycket svår uppgift.

Kvinnan skred till verket och drog med sina små händer så att svetten lackade, men det glada avslutet lyste med sin frånvaro. Hon bytte hand, men snart var även den handen lika trött som den andra samtidigt som läget var alltjämt oförändrat. Santiago kände dock ingen stress. De hade gemensamt kommit överens om ett pris som garanterade ett glatt avslut och tids nog skulle det nog komma.

Den lilla kvinnan frågade om något var fel, men Santiago bara log och försäkrade henne om att allt var i sin ordning. Kvinnan suckade och torkade svetten från sin panna. Hon applicerade lite lotion och återgick till arbetet. Hon slet och slet och precis när hon nästan tappat känseln i sina armar så kom  så till slut det efterlängtade avslutet. Santiago frustade till, ställde sig upp och tackade kvinnan med ett handslag som hon tyvärr var allt för svag för att besvara.Därefter tog han en taxi till tavernan där REDAKTIONEN väntade. De frågade vad som tagit sådan tid och han förklarade sin frånvaro. Kvällen fortlöpte sedan under idel glada miner. Santiago höll hov och gjorde så många djupdyk ner i druidens läkemedelslåda att denne i ilfart fick ta en taxi hem till en druidkollega för påfyllning.

Så vad i helvete är då sensmoralen i denna anekdot frågar ni er? Jo sensmoralen är den att med rätt resurser och rätt kunskap så kan även den mest oslipade diamant uträtta stordåd. Historien lär oss också att den som väntar på något gott har all rätt att vänta så länge som hen önskar. Slutligen lär den oss också att det är utomordentligt jävla dumt att vara ordningsvakt på något rave natten innan du förmodas axla ansvaret i en livsviktig fotbollsturnering!